God jul och god ny start

Nej, jag tänker inte skriva om det stundande nya året, nyårslöften. Men jag ska vara busig och bryta mot min egen regel och skriva om något icke musikrelaterat.
Det är lite sent och så, och kanske onödigt eftersom knappt någon läser det här, tror jag. Men om så bara ett öre extra kan gå till välgörenhet för att någon läser mina skriverier om musik så är det en seger. Jag snackar om god start, som är en finfin hemsida som jag rekommenderar att ni använder som startsida; varje gång ni startar webläsaren skänker de goda människorna som är ansvariga för spektaklet 4 öre till välgörenhet. Vilken organisation bestämmer du när du blir medlem, vilket är busenkelt och inte kräver överdrivet mycket personlig information. Jag uppmanar alltså alla som har en dator (alltså alla utom ni som sitter i bibblan eller på ett internetcafé) att använda Godstart som startsida i Firefox, Internet Explorer eller vad ni nu väljer att använda er av. God Jul på er!

Under eden

Stackars lillebror, hans favoritband Underoath skulle komma till Stockholm i april. Han var jätteglad, för att inte säga överlycklig. Det skulle jag också varit, om mitt favoritband hade spelat lika sällan i Sverige som dem. Han skulle fått biljett i julklapp, men så ställs konserten in! Det är en olycka utan dess like, men han vet inget ännu. Olyckligt, utan tvekan. Ska försöka tänka ut annat som kunde vara bra, men vi får se hur det går. Först ska jag bränna ett par blandbands-skivor med soul till farsgubben och fundera på att tvätta håret. Trevlig helg!

Apropå inkorgen...

...idag möttes jag av trevliga nyheter.

Mando Diao spelar i Stockholm "snart" igen! Det här året tar de Stockholm sist, och annexet istället för Cirkus. Jag ser fram emot det något enormt, 18 december -på torsdag o.o - släpps biljetterna!
Julklapp någon?? Ska inte stå och bli mosad näst längst fram den här gången däremot, såg inte ett dugg nästan och mådde skit. Men dansa ska jag, som fan!

Brittan och jag

Som så många andra av idag, och igår, och imorgon har jag en hotmail. Och jag använder mig även av det eminenta chattprogrammet msn, och operativsystemet Windows. Kontentan av det hela (eftersom jag inte är amerikan) är att Microsoft får övervaka mig från alla hål och kanter, helt lagligt... (Då kan man tycka att de borde lyckas lite bättre med vissa saker, men lite dåligt måste det ju vara så att de kan få tjäna en hacka på kundsupport)

Världsnyheten "Britney är het igen!" har hoppat från MSN på datorskärmen upp i mitt ansikte, hela veckan. Och jag kan inte låta bli att undra; var kommer detta otroligt upp-och-nervändande faktum ifrån? Det vore väldigt "häftigt", väldigt FRA om det visade sig komma från hotmail- och MSNanvändarnas konversationer, vore det inte förträffligt? Eller kanske kommer det från information om vilka låtar som laddas ner mest -lite hederlig gammal statistik?

Jag skulle ju inte bli förvånad om så var fallet, om Britneys musik säljer som smör i solsken (eller åtminståne sprids i samma takt) för hon är onekligen back on track, men är hon het? Vill alla ha Britney? Och varför vill alla ha Britney isåfall?
Visst, musiken är kanske lite skarpare, lite bättre än förra skivan Blackout. Men... SÅ mycket bättre är den inte. Och om man tar hennes dåvarande hälsa är det lite av ett underverk att hon lyckades nå så långt förra året!
Men hon var sliten, hon var dekadent, inte så snygg eller moderiktig. Hon var inte het. Och paketet Britney Spears var inte helt, och konsumenterna ville inte köpa en och betala för två. De ville ha hela paketet.

Själv bestämde jag mig för att rata paketet när jag var 10 bast, strax innan jag fick smeknamnet Doris, och Brittan släppte singeln Lucky. För mig blev hon det nya Spice Girls -hur kunde jag gillat henne? Man kan också säga att det blev en brytpunkt för mig eftersom jag också bestämde mig för att sånt som "alla andra" lyssnar på är dålig musik. Det beslutet lever kvar i mig, och plågar mig med jämna mellanrum eftersom det gör mig lite för fördömande för mig och mina medmänniskors bästa.
Jag är ju bara lite pretentiös, förlåt.

Britney är inte dålig musik, den är väl genomtänkt, och dansvänlig vilket jag aldrig klagar på, men det är fortfarande inte min musik. Och paketet Britney Spears är inte min typ av julklapp. Men det kan bli många andras, tyvärr tror jag inte att det är för musikens skull utan omslagspappret och krussidullerna på snöret, som jag tror skapats av ett skivbolag som har duktiga marknadsförare, och pungat ut med en massa pengar för att få tala om att "BRITNEY ÄR HET IGEN". Och jag tror att Microsoft är ett sådant litet företag som glatt tagit emot de pengarna. Men Brittan gör inte dålig musik.

All I want for Christmas is YOU

I julklapp ska jag önska mig ett foto på min pojkvän. Men det vet han inte om ännu.
Pappa kommer kanske inte hem till jul, han åker till Thailand med jobbet imorn och risken finns att de går och stänger flygplatsen igen (om ca tre dagar tillsätts den nya regeringen, om den inte heller e poppis blir det nog samma historia igen...). Men jag ska försöka göra ett blandband på skivan åt farsgubben i alla fall. Än så länge har jag bestämt att skivan ska heta "Blandband på skiva" och att det bör vara lunkande låtar i pappsens smak som han kan lyssna på i bilen. Blues, soul ungefär. Svårt, svårt. Lite Aretha, några Motown -men inte för mycket-, John Lee Hooker, han som spelar blues som har sex fingrar på ena handen men som jag inte minns vad han heter kanske. The Supremes "Buttered Popcorn" skulle vara kul men den har jag bara som favorit på youtube. För er som läser (om ni nu är några), men inte kan så mycket om soul kan jag berätta att det är Florence Ballard som har lead istället för Diana Ross. Hon blev kickad någon gång i slutet av sextiotalet och fick aldrig någon egen karriär, mest beroende på att hon enligt ett kontrakt med Motown var förbjuden att marknadsföra sig som en föredetta medlem av The Supremes. Hon valdes också bort som leadsångerska till fördel för Diana Ross, eftersom hon inte ansågs vara lika snygg. Om ni har sett filmen Dreamgirls förstår ni nog vad jag snackar om.

Men ett litet test vill jag göra: Vem av de här tre tror ni fick bli leadsinger för att hon var snyggast?

Här följer hur som haver "Buttered Popcorn" med The Supremes (som blev stoppad av skivbolaget för att man tyckte att den anspelade på sex...). Lyssna och njut, skratta lite också.



Ledtråd: Diana Ross är hon i mitten, Flo' är till vänster och Mary Wilson till höger. 1967 fick Flo' kicken.

I'm falling in love with your favourite song I'm gonna sing it all night long

I'm gonna dance with somebody
dance with somebody, dance, dance, dance!

Skutt, skutt, skutte-li-skutt.
Skaka rumpan, ruska håret.

Mando Diaos senaste singel Dance With Somebody är kärlek vid första öronkastet. Jag var påväg att plocka låten sönder och samman i syfte att hylla den, men det ska jag låta bli. Istället vill jag säga att jag älskar kontrasten mellan verserna och refrängen, tystnaden runt Björns underbara röst i slutet och faktumet att den får mig att tänka på disco och galna sextiotalstjejer med lång lugg och spikrakt långt hår. Kanske är det videon? Åhja, den är underbar den med!
Dance With Somebody


Snälla, jag vill gå på spelning med mitt wunderbara favvoband snart, och släpp skivan nån gång!

*Tar farväl i dans, spelar låten omochomochomochomigen. Igen.*

Boy will sing for direction home

Jag känner mig inte riktigt hemma här.
Att vara bunden, strukturerad, för att inte säga tvungen att göra på ett visst sätt, kan vara en kreativitetsdödare utan dess like. Samtidigt som surdegar som ett stökigt skrivbord, ogjorda läxor eller disk, brukar vara den perfekta motivationen till att skriva.

När jag fyllde myndig, vuxen och allt det där för nästan två månader sedan fick jag vad som måste varit mitt livs bästa present. Det var ett paket med pilar och utropstecken som talade om att det inte fick vändas upp och ner. Inuti fanns en svart bok med tjocka pärmar, med texten "57 låtaR du iNTe Får MiSsa" skrivet i urklippta tidningsbokstäver på framsidan. Idén kom av att min fina kompis Rana var ervinnerligt trött på att inte kunna diskutera musik med mig, fastän vi egentligen tycker om gaska liknande saker -jag har en tendens att glömma bort låt- och artistnamn. Jag associerar inte till sånt helt enkelt, men om någon talar om för mig hur videon eller musikern såg ut, eller vad texten handlar om har jag en betydligt större chans att veta vad du pratar om. (Tack och lov gjorde Rana sig besväret att även fylla boken med allehanda foton på musikerna -annars hade jag aldrig minnts dem)
Nu visade det ju sig också att säkert hälften av låtarna hade jag inte missat -jag hade bara missat att komma ihåg namnen.

Just nu är jag i alla fall lite kär i Armand Mirpour, i hans musik, hans röst och hans texter i alla fall. Och jag är inte ensam. Det var tack vare de "57 låtarna du inte får missa" som jag fick höra "Curly Boys Law". Så här skrev Rana om honom i boken: Armand Mirpour verkar vara fruktansvärt intressant: artist, modell och iranie!!!
Namnet på skivan som mannen har för avsikt att släppa någon gång nästa år heter som rubriken säger Boy will sing for direction home, otroligt genialiskt måste jag säga! Och till råga på allt det har han supercoola bilder som någon ritat (Armand?) på sin Myspace.

Lyssna på Armand människor!

Mindre än en månad kvar till jullovet, och min önskelista är mycket kort

Kontakter är i stort sett ALLT. När man talar om sommarjobb ska man ha kontakter, när man ska göra karriär ska man "nätverka", dvs. skaffa sig kontakter/skaffa sig bra "vänner". När man vill gå på spelningar med Miss Li som det är 20-årsgräns på, då bör man också ha kontakter. Eller helt enkelt känna någon, som känner någon som känner någon som jobbar på stället. Ungefär.

Jag önskar mig: KONTAKTER på debaser medis. TACK. Gärna också två biljetter till Miss Lis spelning.

Nobody knows the way I feel this morning

Idag är jag blå. Riktigt jävla blå. Men egentligen är jag röd, riktigt jävla röd kring ögonen -alla glodde på mig i skolan idag. Därför tillägnar jag det här inlägget till en spellista, bakfylla eller deppighet a la tjugital. Första videon är dessutom en liten utbildningsfilm om det kära, galna tjugitalet, men den är mest med för att Duke Ellington och Adelaide Halls The Mooche är så snygg, och för att det går över i rätt hurtig, glad "party"musik. Nobody knows the way I feel this morning är paradnumret ändå, egentligen hade jag velat ha den med Alberta Hunter, men Rosa Henderson duger hon med.

Njut eller förfäras av den stenåldergamla 1900-talsmusiken!

En skiva som kan lysa upp vårvinterslasket

Vid min svans! Det kunde nog inte kommit lägligare nyheter i min inkorg. Äntligen har jag en anledning att längta till februari. Lägger upp en spellista med favoritlåtar så snart som möjligt (det vill säga när jag skrivit färdigt talet jag förväntas hålla i morgon...). Jag citerar: "

Hello Friends!

Mando Diao has been working on a new album in their new studio in Trångsund in Botkyrka the latest 6 months.
As usual Björn and Gustaf wrote lyrics and music and the album is produced by Mando Diao and Salla from Latin Kings.

- “We wanted to work with someone we admire and meeting Salla through some friends in the end of last year was like coming home. The cold feeling of the suburb felt very familiar to us, like some places we grew up in, in Borlänge. The new album is a rocky soundtrack with lots of melancholy, soul, heart and blood.

Mando Diao just got home from Los Angeles, where they stayed for some time to record a few additional songs for the new album. They also, as you know, made a gig at legendary Troubadour in LA, which was filmed for a forthcoming DVD.

The album will be released in the middle of February next year.

Yours Sincerely

Mando Diao &
Mando Diao Head Quarter"

Blandband vs. blandskivor

21 September 2008

Realtid eller extremt lång tid.
Igår och idag har jag slitit med en blandskiva, som skulle innehålla lite sånt som jag praktiskt taget vet att han tycker om, och sånt som jag tror, men framför allt hoppas att han skulle tycka om. Det var nästan stört omöjligt att göra en vettig blandning av de båda, antingen för att jag tror och hoppas rent åt helskotta, eller för att DVD-tillverkaren ljög om antalet minuter som skulle få plats på skivan, och för att inget av de stackars programmen som skulle kunna bränna skivor, kunde bränna DVD-skivor.

Fröken Anna Maria den Taggiga

Okej, okej, Espinosa heter hon. Men jag åker ju som sagt till solkusten imorn, för att plugga spanska. Så därför passar jag på att skriva om en låt och en trevlig sångerska, som har ett spanskt efternamn. Men, i sann pluggisanda kände jag mig manad att leta upp betydelsen av kvinnans härliga efternamn. Taggig, det påstår i alla fall Lexin.

Nu till saken! Jag hörde If I had a little moonlight på radion i torsdags, nej onsdags, i allas vår P3. Den kunde inte spelats mer lägligt, eftersom jag stod och deppade över diskmaskinen och var allmänt nere. Jag älskar hennes röst, det är något strävt och rent med den på en och samma gång, och låten sen! Trummorna får mig att tänka på Those Dancing Days, hur fel det än må vara, så tänker jag på dem, och ler. Men framför allt dansar jag och glömmer för en stund att disken är tråkig och livet är lite jobbigt. Och så sjunger jag med If I had a little moonlight to shine down, and make everything alright.
När jag kommer hem hoppas jag att jag inte är allt för pank, så att jag kan kränga en biljett till hennes spelning på debaser. Men framför allt hoppas jag att jag kan jaga iväg någon som sällskap, annars blire inget kul. I värsta fall får jag nöja mig med skivan. Och så ska jag dansa, dansa, dansa!

Min bästis

En tjejkompis till mig frågade om jag visste någon bra låt som handlade om vänskap. Hm, jag tänkte..någon vet jag ju, förutom den där låten som handlar om att gå ut skolan och att man ska vara kompisar för alltid (jo tjena, tyvärr), inte den. Någon annan, jag bara visste att jag visste NÅGON. Och PLING! Självklart, Hello Saferides My Best Friend. Genialt.
Fast, sa jag till henne, det är till din kompis som fyller år i helgen va? Jo. Jamen, den handlar om hennes bästa kompis i alla fall, OCH att killar är så förbaskat jobbiga, så det vore nästan enklare om man var lesbisk och kär i sin bästaste bästaste kompis (förutsatt att hon var det med).

Vilket från min kompis sida, tyvärr, resulterade i en kraftig rynkning av både näsa och panna.
Det dög inte alls. Vilket är otroligt sorgligt med tanke på att det är en underbar låt.

And we talk about friends and we talk about records, talk about life and
we’ll talk about death, and we dance in the living room, dance on the
sidewalks, dance in the movies, dance at the festivals, dance, dance
No men ever really dance like this

Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was, and that you were, too
So I could fall in love with you

Jag är förvisso inte singel längre, och jag sörjer inte den tiden i mitt liv, som till för drygt fyra månader sedan var hela mitt liv, men jag blir fortfarande lika glad av att höra låten. Kanske inte av exakt samma anledning, men nära på, känslan av att veta att man har härliga kompisar försvinner ju inte hel plötsligt bara för att man går och blir lyckligt kär.

If you never say your name out loud to anyone, they can never ever call you by it

Men ni kan kalla mig Doris.

Egentligen är det förbannat korkat att starta en ny blogg när man ska åka bort i två veckor två dagar senare. Men nu sitter jag här och har börjat på något nytt igen. Jag tänker försöka hålla mig till att skriva om musik, och lämna ganska mycket av de smaskiga privatlivsdetaljerna i dagboken.

Om någon läser detta, så är du välkommen.

Rubriken kommer från Regina Spectors Better.