Jag kom dit till slut! Trots felplanering och pengabrist och... fast jag var ju inte riktigt där, heller, inte ens litegranna som på WTAI. Men jag var på plats. Jag visiterade berusade besökare påväg in till campingen mellan halv tio och halv tre fredag kväll. Och befann mig vid Utopia mellan två på dagen och fyra morgonen under lördagen/söndagen. Sofie Zelmani; sorgligt liten och tam publik. Kanske lite för finstämt för min smak, säkert supermysigt hemma på stereon. Anna Ternheim; stekhett och inte lika het publik. Mysigt. Men smått sömnigt. Moneybrother var en ren njutning, trots det att jag stod med ryggen mot scenen hela tiden och var koncentrerad på att vattna publiken! Låtarna var underbara att höra live, och maken till bra mellansnack har jag då aldrig hört. Gjorde annars observationen att mannen som spelar trumpet i Florence Valentin, också gör det i Moneybrother.
Lasse kom i alla fall en timma senare. Något segare, men den fina publiken verkade helnöjd i alla fall. Hade nöjet att se dagens bästa dansare; två ungar i tioårsåldern som shakeade på som om ingen morgondag fanns. Håkan var arbetsmässigt mer kaotiskt, kanske väldigt för ovana lilla jag. Bar vatten till det tog slut. Publiken var smått tokig, dansade, trängdes, klämdes, svettades och skrek; tänk er att alla de här människorna ropar "HÅKAN, HÅKAN, HÅKAN!" så länge att mannen ifråga helt enkelt får avbryta sitt lilla mellansnack och bara titta. Titta på alla de människorna med sina händer över huvudet, klappande i takt, ropande "HÅKAN, HÅKAN, HÅKAN!". Det var en av de mäktigaste sakerna jag sett, samtidigt som jag sprang fram och tillbaka med vatten, vatten och mer vatten. Jag undrar hur det var uppe på scenen.
Det skulle vara kul att se Håkan Hellström live, som publik, gäst, besökare, kalla det vad du vill, någon gång. Men först ska jag lyssna på honom. Och Moneybrother. Och Florence Valentin. Och och och. Tacka vet jag musik i alla fall.
tisdag 30 juni 2009
torsdag 25 juni 2009
Klubbland
Hives, Kinks, Strokes, Oasis, MGMT, Hellström, Krunegård och Florence Valentin.
Röjde skiten ur omkringvarande människors smalben och fötter när Pokerväll i Vårbygård kom på. Och nu ska jag kanske, och förhoppningsvis, kommer jag vara i Borlänge imorgon. På Peace&Love! Ska förvisso jobba, med säkerhet, men jag hyser förhoppningar om att få se något band i alla fall. Som Mando Diao. Eller Armand Mirpour. Eller Florence, Miss Li, eller ja någon! Herrejävlar. Det är så mycket.
Röjde skiten ur omkringvarande människors smalben och fötter när Pokerväll i Vårbygård kom på. Och nu ska jag kanske, och förhoppningsvis, kommer jag vara i Borlänge imorgon. På Peace&Love! Ska förvisso jobba, med säkerhet, men jag hyser förhoppningar om att få se något band i alla fall. Som Mando Diao. Eller Armand Mirpour. Eller Florence, Miss Li, eller ja någon! Herrejävlar. Det är så mycket.
söndag 21 juni 2009
Let there be action
Jag skulle kunna skriva om WTAI. Jag var ju trots allt där. Och visiterade jag vet inte hur många, talade så trevligt jag orkade om för dem att paraplyer fortfarande inte var tillåtna på området, fastän det fortfarande regnade.
Men jag var ju liksom inte där. Förutom under en, två låtar sisådär. Under en av de kanske sammanlagt två torra timmarna. När Florence Valentin Pokerkväll i Vårbygård och jag dunsade in i okända männiksor, utan att göra illa mig för första gången ever, i ren eufori dessutom. Det här var ju nästan fullkomligt lysande kände jag när Love Antell fått ett alldeles för tamt, men positivt hejarop som svar på sin mellansnack om sjuksköterskorna och deras löner. (Ja, det är tamej fan sjukt att människor som ska rädda liv, ditt och mitt och mormors och kusinens, får så dålig lön!)
Jag älskar att Florence Valentin, som mamma för övrigt trodde var en sångerska när jag berättade lyriskt om deras musik dagen efter, har blås, och att de som blåser är bandmedlemmar. Inte bara bihang. Som vissa andra i vissa andra band, som vi inte behöver nämna vid namn, men vi alltid kan titta på. (Så vänder sig salongen tvärt och stirrar på grabbarna från Borlänge, Mando Diao.)
Sedan måste jag erkänna att jag hatar att de inte spelar i stan igen på tusen år, förutom på Berns Fashion Rocks, vad nu det ska föreställa vara för något. Höstmode i juni. Tjofaderittanlej. Nu minns jag varför jag slutade prenumerera på Elle. Och varför buddhisterna skakar på huvudet över västerlänningarnas, eller vad man nu ska kalla oss, totala oförmåga att leva i nuet.
Spektaklet kostar för övrigt mer än jag med huvudet i behåll just nu skulle punga ut med. I vilket fall stoltserar man med den underbara åldersgränsen tjugo år. Alltså måste jag satsa stålarna och
A) Våldgästa en gång bekanta människor i Östersund, som kanske inte ens bor kvar
B) Hoppas att det var just i slutet utav juli mamma skulle jobba i Piteå, helst just den 25
C) Gömma mig i brorsans väska när han drar till P&L (alla utom jag och mina polers ska dit verkar det som)
D) Bli tjenis med en värmlänning eller norrman och dra till Arvika eller Øystese, var det nu ligger.
E) Hoppas att Skogsindustrierna är stora sponsorer av Trästocksfestivalen och att mor min kan fixa dit mig
F) Dra till Helsingborg och våldgästa min ingifta fasters syster
G) Sticka till Sävsjö, var det nu ligger
H) Kidnappa bandet och trolla fram en scen, schyst publik och...förutsättningar.
I flykten undan Pixies, som inte var hälften så bra som jag förväntat mig, trillade jag och en till in i skivtältet, där vi till vår glädje upptäckte att det ovannämnda bandet från Haninge alldeles väldigt snart, eller nyss, skulle signera skivor. Fort som attan letade vi upp Pokerkväll i Vårbygård, till ett pris som passade plånboken finfint, och hittade den lilla kön. I sista sekund kom jag på att jag faktiskt hade något ganska vettigt att säga boysenbären och fick ur mig att de minsann hade varit grymma, verkligen, och att jag definitivt var ett nyblivet fan tackvare det. Så vitt jag kunde höra blev de glada, men eftersom jag har svårt att se människor när jag blir nervös har jag inget direkt minne av att någon av dem såg glad ut. Bara att någon hade ett ordentligt, rött skägg. Och att sångaren hade ett väldigt stort linne på sig. Tror jag. Jag minns inte heller vem av dem jag svarade Ja! Jag jobbar här då också, som volontär, när jag fick frågan om jag skulle vara där i morgon också. Och kanske borde jag ha insett att det kunde funnits en annan vits med frågan i fråga, än att vara trevlig, men gjorde jag inte då, och lika bra var nog det.
P.S. Markus Krunegård var inte heller dum. Men PUBLIKEN. Kom igen. Bara för att det regnar och är tio grader ute behöver man inte vara stel som en snögubbe. D.S.
Men jag var ju liksom inte där. Förutom under en, två låtar sisådär. Under en av de kanske sammanlagt två torra timmarna. När Florence Valentin Pokerkväll i Vårbygård och jag dunsade in i okända männiksor, utan att göra illa mig för första gången ever, i ren eufori dessutom. Det här var ju nästan fullkomligt lysande kände jag när Love Antell fått ett alldeles för tamt, men positivt hejarop som svar på sin mellansnack om sjuksköterskorna och deras löner. (Ja, det är tamej fan sjukt att människor som ska rädda liv, ditt och mitt och mormors och kusinens, får så dålig lön!)
Jag älskar att Florence Valentin, som mamma för övrigt trodde var en sångerska när jag berättade lyriskt om deras musik dagen efter, har blås, och att de som blåser är bandmedlemmar. Inte bara bihang. Som vissa andra i vissa andra band, som vi inte behöver nämna vid namn, men vi alltid kan titta på. (Så vänder sig salongen tvärt och stirrar på grabbarna från Borlänge, Mando Diao.)
Sedan måste jag erkänna att jag hatar att de inte spelar i stan igen på tusen år, förutom på Berns Fashion Rocks, vad nu det ska föreställa vara för något. Höstmode i juni. Tjofaderittanlej. Nu minns jag varför jag slutade prenumerera på Elle. Och varför buddhisterna skakar på huvudet över västerlänningarnas, eller vad man nu ska kalla oss, totala oförmåga att leva i nuet.
Spektaklet kostar för övrigt mer än jag med huvudet i behåll just nu skulle punga ut med. I vilket fall stoltserar man med den underbara åldersgränsen tjugo år. Alltså måste jag satsa stålarna och
A) Våldgästa en gång bekanta människor i Östersund, som kanske inte ens bor kvar
B) Hoppas att det var just i slutet utav juli mamma skulle jobba i Piteå, helst just den 25
C) Gömma mig i brorsans väska när han drar till P&L (alla utom jag och mina polers ska dit verkar det som)
D) Bli tjenis med en värmlänning eller norrman och dra till Arvika eller Øystese, var det nu ligger.
E) Hoppas att Skogsindustrierna är stora sponsorer av Trästocksfestivalen och att mor min kan fixa dit mig
F) Dra till Helsingborg och våldgästa min ingifta fasters syster
G) Sticka till Sävsjö, var det nu ligger
H) Kidnappa bandet och trolla fram en scen, schyst publik och...förutsättningar.
Tummen upp för moí.
I flykten undan Pixies, som inte var hälften så bra som jag förväntat mig, trillade jag och en till in i skivtältet, där vi till vår glädje upptäckte att det ovannämnda bandet från Haninge alldeles väldigt snart, eller nyss, skulle signera skivor. Fort som attan letade vi upp Pokerkväll i Vårbygård, till ett pris som passade plånboken finfint, och hittade den lilla kön. I sista sekund kom jag på att jag faktiskt hade något ganska vettigt att säga boysenbären och fick ur mig att de minsann hade varit grymma, verkligen, och att jag definitivt var ett nyblivet fan tackvare det. Så vitt jag kunde höra blev de glada, men eftersom jag har svårt att se människor när jag blir nervös har jag inget direkt minne av att någon av dem såg glad ut. Bara att någon hade ett ordentligt, rött skägg. Och att sångaren hade ett väldigt stort linne på sig. Tror jag. Jag minns inte heller vem av dem jag svarade Ja! Jag jobbar här då också, som volontär, när jag fick frågan om jag skulle vara där i morgon också. Och kanske borde jag ha insett att det kunde funnits en annan vits med frågan i fråga, än att vara trevlig, men gjorde jag inte då, och lika bra var nog det.
P.S. Markus Krunegård var inte heller dum. Men PUBLIKEN. Kom igen. Bara för att det regnar och är tio grader ute behöver man inte vara stel som en snögubbe. D.S.
lördag 6 juni 2009
Mellan dej och mej
Det var en gång en pojke, han var nog ganska glad. Han var väldigt sjuk. Han tyckte inte om ledsen musik, han tyckte inte om när det stack till i brösten för att musiken snuddat vid något ömtåligt. Han kunde inte riktigt lyssna på det ledsna, den ledsna. Han ville inte bli ledsen, men vem vill det? Han skulle nog inte ens hört att det här kunde göra en ledsen, bara uttråkad.
Jag har numera Spotify. Och alldeles nyss grävde jag fram Peter Lemarc. Mellan dej och mej är en underbar låt, lyssna på den, gör det. Kram.
Jag kan inte viska, mycket högre än så här
Jag kan inte visa dej, mera tydligt än så här
Så om du inte hör mej nu, om du inte vill förstå,
då får du aldrig nånsin höra alla ord som jag sparat,
tänkte viska i ditt öra bara tillfället dök upp
Mellan dej och mej, bara dej och mej
Jag har numera Spotify. Och alldeles nyss grävde jag fram Peter Lemarc. Mellan dej och mej är en underbar låt, lyssna på den, gör det. Kram.
Jag kan inte viska, mycket högre än så här
Jag kan inte visa dej, mera tydligt än så här
Så om du inte hör mej nu, om du inte vill förstå,
då får du aldrig nånsin höra alla ord som jag sparat,
tänkte viska i ditt öra bara tillfället dök upp
Mellan dej och mej, bara dej och mej
tisdag 2 juni 2009
Money, money, money
must be funny, in a rich man's world.
Jamen, vafan. Nej, pengar är inte kul (om man inte har dom på fickan), nej jag är inte rik, och sist jag kollade var jag i alla fall kvinna.
Hittade nyss något så urtrevligt och göttans som en liten festival. Med The Federales, och Johnossi, och lite annat folk som jag inte direkt skulle göra fel i att kolla in. Typ Promoe. Nånstans i tjotaheiti utanför Bromma äger kalaset rum och går under namnet Katapultfestivalen. Tretton till nollfyra så något tal om nattbus blir det knappt. Härligt. Åh, vad peppad jag är på att se Federales igen, och på att tvinga varenda någorlunda vettig kotte jag känner att ge åtminstone deras myspace en chans. (Men jag är mycket opepp på att lägga upp min ekonomi för sommaren som garanterat kommer att spricka.)
Tjolahopp tjolahej, nu är skolan nästan så gott som faktiskt SLUT.
P.S. Det är the federales sångerska Julia som är på "rubrikbilden" i bloggen. D.S.
Jamen, vafan. Nej, pengar är inte kul (om man inte har dom på fickan), nej jag är inte rik, och sist jag kollade var jag i alla fall kvinna.
Hittade nyss något så urtrevligt och göttans som en liten festival. Med The Federales, och Johnossi, och lite annat folk som jag inte direkt skulle göra fel i att kolla in. Typ Promoe. Nånstans i tjotaheiti utanför Bromma äger kalaset rum och går under namnet Katapultfestivalen. Tretton till nollfyra så något tal om nattbus blir det knappt. Härligt. Åh, vad peppad jag är på att se Federales igen, och på att tvinga varenda någorlunda vettig kotte jag känner att ge åtminstone deras myspace en chans. (Men jag är mycket opepp på att lägga upp min ekonomi för sommaren som garanterat kommer att spricka.)
Tjolahopp tjolahej, nu är skolan nästan så gott som faktiskt SLUT.
P.S. Det är the federales sångerska Julia som är på "rubrikbilden" i bloggen. D.S.
Head in the clouds, out of the blue
Jag kom bara på att det är förbannat sorgligt att vara pepp på en ny artist och se denne live och upptäcka att bakgrundssångaren har mer energi. Älskar Adiam Dymotts "Miss you", men jag blev riktigt besviken när hon var förband till Mando Diao på Annexet. Tyvärr. Men shit happens, och Head in the Clouds är en riktigt bra film.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)