Do you want the truth or something beautiful?

Hon får mig att tänka på Grace Jones, Dita von Teese och Lady Gaga när jag ser henne. Duffy's och Amy Winehouse's kärleksbarn med Elton John och MIKA när jag hör henne, typ. Liksom. Ba. Du vet.

Och jag älskar hennes namn. Paloma Faith. Paloma betyder duva på spanska. Förhoppningsvis hade hon genialiska föräldrar och inte en "genialisk" manager. Hon kallas för souldrottning. Det vill jag inte hålla med om. Hon är bra, no doubt. Och om jag inte ska försöka förklara soulen som död, måste jag ändå hålla med om att damen har själ. Tusen gånger mer själ än R'n'B bruttorna dessutom. Men ska hon vara musikroyal vill jag se henne som kung av tiotalet och inget annat. Por Favor.

Men stick nu. Googla Paloma, gör det! Googla henne i bilder, youtuba henne, se, lyssna och LE. Lyssna på Stone Cold Sober och Do You Want the Truth or Something Beautiful, den är genialisk. Nu ska jag förbereda mig inför Fältövning i Lill-Janskogen. Vi ska gräva. Typ. Liksom. Ba.

Avgipsning och tio minuter lycka

Jag kanske borde berätta om spexet, som av vissa har kallats episkt. Eller n0llegasquen som var episkt på helt fel sätt. Jag kan berätta att jag har fyra låtar av The Strokes och en snäll killkompis att tacka för att jag orkade hem i söndags vid femtiden. Jag måste berätta att jag mår så illa att jag knappt kan tänka av min förbannade sjukgymnastik, för att ni ska förstå varför det jag hade tänkt berätta om kanske inte riktigt kommer att bli logiskt.

Jag vill åka till Liverpool och upptäcka nästa stora indie, pop, rock, umpa-stumpa, skutt-band innan MTVtwo gör det

Are we human or are we dancer? I'm back in Liverpool, and everything seems the same, but I worked something out last night, that changed this little boy's name. Everything is going wrong, but we're so happy. She turns and says "are you alright?" I said "I must be fine cause my heart's still beating". Oh, there ain't no love, no Montagues or Capulets, Are just banging tunes and DJ sets and... Dirty dancefloors, and dreams of naughtiness.
So I walked out: "Oh, baby, don't care no more, I know this for sure, I'm walkin' out that door"

Are we human or are we dancer? är enligt wikipedia utnämd till "The silliest lyrics of the week", med rätta. Jag inser sällan att jag det var det jag saknade förrän det är mitt framför näsan på mig. Jag har saknat The Wombats, saknat humorn, tragikomiken, musiken, allt. Har saknat den där blommiga gitarren; Mathew Murphys rosablommiga gitarr, som nästan fick mig att lova, ja, lova att om jag får en sån gitarr, då ska jag lära mig spela gitarr.

Videon till The White Stripes Fell in Love With a Girl är gjord av LEGO. Helt i Lego. Jack och Meg White i LEGO. Fullständigt underbart och lite epilepsiframkallande.

Alex Turner ser ut att vara max nitton bast, och kanske ett halvt. Och är att dö för när han säger "We are the Arctic Monkeys, this is I bet you look good on the dancefloor. Don't believe the hype". Låten är också, nästan att dö för. Tyvärr har någon bestämt sig för att snobba till "Whatever People Say I Am, That's What I'm Not", så vanliga dödliga (utan Premium) göre sig icke besvär på Spotify.

Och Julian Casablancas har utsvängda braller (och indiens fulaste frisyr?) när han sjunger Last Nite, dricker öl och glömmer bort var han la micken.

Det är tio minuter och 46 sekunder av lycka. Nu ska jag prova att skriva med höger för första gången på fem veckor.

Krångliga Hektiska Trögskolan?

Jag har plattat håret, kanske förgäves (det kommer väl ändå regna imorgon). Jag har lärt mig en massa dumma texter om piskor och Evor, om raketer och sovjeter, jag har nästan lärt mig rimma, förstå dåliga ordvitsar på mindre än en millisekund, ja, jag har till och med vågat sjunga inför lagom många halvokända människor och övat på att se muskulös ut, trots mina taniga armar, övat in dåliga raggningsrepliker i stil med "Vilken raggningsreplik funkar bäst på dig då?", skrattat mig hes och försett pojkar med kjolar och stay-ups med spetskant, skrikit omstart till leda och försökt förbereda mig på att äta en massa rå purjo. Jag har brottats med kryssfrågor om vilka "planer" som inte räknas som planer i PBL, och brottats med att inte vara sådär som jag aldrig riktigt var i högstadiet, vara lättdistraherad och fnissig av varannan pojk som egentligen inte spelar någon roll.

Jag är livrädd att jag ska sjunga fel på raden "Ingen kommer mig minnas för vem jag var" imorgonkväll, men det borde jag nog inte vara. Det är ju bara n0llespexet. På Krångliga Hektiska Trögskolan som brorsans flickvän helst kallar det.

I don't wanna feel like I don't have a future

Vi gör ett nytt försök, jag och bloggen. Inte för att det blivit bättre, utan för att jag är bekräftelseberoende, uppmärksamhetssökande och kär i musiken.

Shout out louds är bra, är P3-morgnar och Christer på väg till allergivaccination. Och segdragen KS-morgon med Spotify, dåligt skriven kurslitteratur, rådighetsinskränkningar och gul överstrykningspenna.

KTH parentes

Bilda i all ära, men vad fan spelar det för roll om n0llan inte kan läsa?! (N0llan kanske inte är redo att bli ettan? Otur n0llan)

Älskling, vi behöver prata...

Jag tycker jättemycket om dig och så, det vet du ju... vi har haft hur kul som helst i sommar, och förut, men. Det funkar inte riktigt, det vet du ju. Jag är aldrig hemma, knappt för att sova och äta frukost, med skolan, spexet och allt det där... allt nytt. Jag måste ta den här chansen att göra något helt nytt, jag behöver den chansen, du måste ge mig den chansen. Du gör väl det? Och du saknar ju mig hela tiden, jag vet inte riktigt vad jag ska säga... Men jag tror vi behöver en paus.

Du behöver en paus. Jag behöver ingen paus, jag behöver bara dig. Så jag väntar, ett tag till, men inte länge! Kommer du försent får du aldrig se mig igen. Kommer du försent kan du ta ditt pick och pack och sudda ut vår historia. Försvinn!

Det här handlar inte heller om musik,

men som kompensation kan jag passa på att berätta att pappa kallar Vampire Weekend för plinkplonkmusik, och att jag ger dem fem av fem toasters i kategorin upplyftande musik.

Duktiga tjejen, som har koll på allt och alla och kämpar stenhårt för att vara säker på att hon blir tagen på allvar, men inte kategoriseras som tråkig, eftersom hon inte tar sig själv på allvar och tycker att hon är tristast på jorden, har plötsligt blivit minsting. Fröken präktig har för en gång skull fötterna på jorden, fröken är faktiskt ganska barnslig, och rent ut sagt lite omogen. Och det är nog ganska bra.

P.S. Markus Krunegårds E4, E18 väg 13 is my drug of choice för tillfället. D.S.

Discobollar och trasiga CD-ROM

Eftersom jag helt enkelt fortfarande tycker att det känns lite kul att fylla år ville jag bara säga att förutom gipsfri och hel högerarm är bästa presenten sällskap till Bengans den 14/10 för att införskaffa Markus Krunegårds två kommande album (och en ny rygg...).

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar dig

Jag hatar SvD:s nya layout, ser ut som om en trettioåriga mediamänniska försökt piffa upp sin plastiga acne-vardag med hjälp av paletten och fontväljaren i Publisher. Men i morse verkade kulturen ha glömt bort den nya garderoben och hoppat i förra säsongens skjorta av ren måndagströtthet. Och så passade den på att trycka en gräddpastej i nyllet på alla som inte hörde till de 14500 som var på Grönan i fredags för att inte åka berg-och-dalbana. Håkan Hellström var där, och det måste varit magiskt. Jag menar historiskt magiskt, eller historiskt omagiskt eftersom SvD behagade skriva om musik med mer än nostalgi, med så mycket som liv i språket.

Jag bestämde mig redan den 28 juni någon gång mitt i natten och kaoset att jag skulle se Hellström på riktigt, och en vecka senare att det skulle vara på Grönan nu i höst. Nu vet jag att ödets ironi och jävelsksap, kalla det vad du vill, bestämde att jag skulle bryta armen under mottagningen, munta min första kontrollskrivning på kth inför en norrman som bryter på svenska, eller tvärtom och att sista halvåret under 2000-talets första decennium skulle bli konsertfritt sånär som på Florence Valentin.

Jag kan inte låta bli att tänka att allt som händer om ungefär fyra månader och framåt i musiken kommer räknas till en annan tid, 10-talet. Jag var påväg att säga något om Julian Casablancas, Håkan Hellström, Broder Daniel och The Strokes, men lägger ner det eftersom jag egentligen inte vet något om dem. Så jag lägger mig och skyller på att vänsterhanden utan högerhanden är för långsam för min hjärna.

Världens mest seriösa skådespelerska

Det har hänt mig en gång förut, att en artist har uppmärksammat sin upptäckt av mitt uppmärksammande av dennes fantastiskhet i min blogg. Förra gången var i ett annat liv, flera tidsåldrar och kärleksepoker sedan. Förra gången rörde det ett gotländskt soulband med riktig, ren och skär själ, som till och med lovade mig en gratis skiva, men det blev aldrig av och några månader senare försvann deras myspace. Om jag minns rätt har deras hemsida inte uppdaterats sedan någon gång i början av 2007.
Idag var det ingen mindre än Joackim Zwahlen som hade hittat mina gamla skriverier om hans spelning på Klubb Sockerdricka. Jag hoppas att jag kan lura iväg någon till Mosebacke nästa vecka, kanske nya och gamla, om jag har riktig tur. Jag tror jag skulle behöva lite tur, höll jag på att säga men det är inte sant.
När jag började skolan nu igen var jag livrädd för att hamna fel i det sociala, för att nöja mig med människor som fnyser åt det jag är och inte ser längre än till pricken på näsan eller flisan i de andras ögon. Istället verkade det ha blivit ganska så tvärtom. Men hade det nu ändå inte blivit så bra, hade jag fortfarande haft massvis av underbara människor som kanske hamnat lite väl i skymundan nuförtiden men. Åh. Puss, och tusen kramar till alla er som burit påsar och hållt upp dörrar, ringt och frågat, berättat och gått mil och kilometer i Hässelby och på Söder påjakt efter det där Caféet.