Att vara bunden, strukturerad, för att inte säga tvungen att göra på ett visst sätt, kan vara en kreativitetsdödare utan dess like. Samtidigt som surdegar som ett stökigt skrivbord, ogjorda läxor eller disk, brukar vara den perfekta motivationen till att skriva.
När jag fyllde myndig, vuxen och allt det där för nästan två månader sedan fick jag vad som måste varit mitt livs bästa present. Det var ett paket med pilar och utropstecken som talade om att det inte fick vändas upp och ner. Inuti fanns en svart bok med tjocka pärmar, med texten "57 låtaR du iNTe Får MiSsa" skrivet i urklippta tidningsbokstäver på framsidan. Idén kom av att min fina kompis Rana var ervinnerligt trött på att inte kunna diskutera musik med mig, fastän vi egentligen tycker om gaska liknande saker -jag har en tendens att glömma bort låt- och artistnamn. Jag associerar inte till sånt helt enkelt, men om någon talar om för mig hur videon eller musikern såg ut, eller vad texten handlar om har jag en betydligt större chans att veta vad du pratar om. (Tack och lov gjorde Rana sig besväret att även fylla boken med allehanda foton på musikerna -annars hade jag aldrig minnts dem)
Nu visade det ju sig också att säkert hälften av låtarna hade jag inte missat -jag hade bara missat att komma ihåg namnen.
Just nu är jag i alla fall lite kär i Armand Mirpour, i hans musik, hans röst och hans texter i alla fall. Och jag är inte ensam. Det var tack vare de "57 låtarna du inte får missa" som jag fick höra "Curly Boys Law". Så här skrev Rana om honom i boken: Armand Mirpour verkar vara fruktansvärt intressant: artist, modell och iranie!!!
Namnet på skivan som mannen har för avsikt att släppa någon gång nästa år heter som rubriken säger Boy will sing for direction home, otroligt genialiskt måste jag säga! Och till råga på allt det har han supercoola bilder som någon ritat (Armand?) på sin Myspace.
Lyssna på Armand människor!
