Cerisechock

Jag håller på och tillverkar en gjutjärnsgryta.


Inte en sån här egentligen. Men det ska kännas som en sån. Det är stort. Det är tungt. Och du vill inte få det i huvudet. Bara i öronen. Premiären äger rum någon gång inom en osäker framtid. Ha på er hjälm till dess!

Rythm and Romance

Puls. Pulsar. Impuls. Det där som ger dig ångest dagen efter och gör plånboken till ett elakt, gapande hån. Inflyttningsfest vid Zinken. Vintagemarket i Skrapan. CSN. Taylorutveckling och Köpcentrums påverkan på övrig detaljhandel.

It don't mean a thing if it ain't got that swing

Åh, nu vet jag inte var jag ska börja. Min associationsförmåga är fantastisk!

Eftersom umpadumpa och blues från 20- och 30-talet är det enda som håller humöret uppe och koncentrationsförmåga på en något så när vettig nivå, lyssnar jag väldigt mycket på just det när jag pluggar. Och det försöker jag i alla fall göra väldigt mycket just nu. I ärlighetens namn knarkar jag jazz annars också. Jag har en alldeles underbar skiva med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong på; de sjunger aldrig tillsammans, men åh så bra. Inspelningarna är ganska gamla, Ella låter yngre och grundtonen är swingig, inte lika slätstruken som vissa senare inspelningar kan bli. A-Tisket A-Tasket är en av mina favoriter, som också finns med i en film från -42, och där får gubbsen i bussen agera manskör.

Inte lika bra låt, men med betydligt större humorfaktor! Den här låten finns med på en fet samling på fyra skivor, med det tydliga namnet "Top Hits of the 1930's". The Boswell Sisters, Fread Astaire, Billie Holiday och Marlene Dietrich är bara några av alla de kändisar man klämt in. Okej, The Boswell Sisters är väl inte de men mest namnkunniga jazzgruppen, men de var i alla fall Ella Fitzgeralds idoler. Hon försökte till och med låta som Connee, en av systrarna i trion från New Orleans.

Trion från New Orleans och deras That's How Rythm Was Born fick mig osökt att tänka på en helt annan trio. Trion från Belleville, eller Les Triplettes de Belleville, en fransk animerad film som handlar om en kille som blir cyklist och lever med sin mormor eller farmor, och som har den mest oproportioneliga kropp du kan tänka dig. Vaderna är som lår. Vid närmare eftertanke har nog ingen i filmen en proportionelig kropp, speciellt inte "människan" i slutet av öppningsscenen.

Trion från Belleville, råder det väl ingen tvekan om? är en jazztrio. Det är tjugital. Josephine Baker skapar tumult och Fred Astaire bli uppäten av sina skor. Vad sägs, en banankjol och inget mer? Jag skulle inte våga, skulle du?

You can shake an apple off an apple-tree, but you'll never shake me

Jag vet att det är meningen att jag ska berätta för er om ny, härlig underbar musik, klubb och konsert och shit, men. Sanningen är att jag inte har så mycket att berätta om. Jag återanvänder låtar i alla mina spellistor på Spotify och sätter dem i "nya" sammanhang. Skittrist. Så nu vänder jag mig till alla som läser det här. Vare sig ni känt mig sedan lågstadiet eller inte har en susning om hur jag ser ut, kommer ifrån eller egentligen heter.

Bomba kommentarsfältet for fan! Jag lovar och svär, dyrt och heligt, på att jag ska göra något underbart av det. I sämsta fall blir det en ny grym spellista. Skriv låtar, skivor, artister, kan vara bara en, kan vara fem eller tjugoåtta. Sånt som gör dig glad, får dig att orka med novembermörkret, som får dig att dansa, sjunga, sånt som får dig att gråta för all del, den enda låten som får dig att orka hela långa vägen hem från krogen, själv, när det regnar och du har obekväma skor. Skriv bara låtnamnet och artisten, eller berätta varför du tog just den, gör precis som du vill, bara skriv!

I don't wanna feel like it's the end of a summer

Svenskarna ropar sol! Himlen var blå när jag vaknade i solkighet efter ännu en gasque. Att bli nekad vid dörren är aldrig kul. Att inse att man försökt komma in på en klubb alldeles för nära Stureplan, iklädd inte fullt så vita sneakers, är helt enkelt pinsamt. Som plåster på min sårade stolthet och bomull runt mitt tunga huvud lyssnar jag på Belle and Sebastian och Shout Out Louds.

Girig och beräknande egoistisk skurk. Guld och glamour, baby

Låter som en Bondbrud, och inget annat, eller hur? Det är jag. Min roll. Hah. Bondbrud under renässansen. Hahaha. En spellista med Bondteman och Donna Summer som stönar sig igenom Love to Love You Baby skulle jag såklart aldrig få för mig att göra. Men enspellista blev det.

You hit me once, I hit you back, you gave a kick, I gave a smack, you smashed a plate over my head and I set fire to our bed. Varför skulle den inte inleda, och följas av Bad Moon Rising med Credence? Och hur skulle den klara sig utan låtar om hondjävlar och ringar av eld? Inte alls faktiskt. Dante skrev ju till och med att porten till helvetet låg i Florens. S Alla ni spexsugna tokar, musiktokiga suckers, och allt ni annat löst pack också, lyssna!

Kiss With A Fist - Florence + The Machine
Bad Moon Rising - Creedence Clearwater Revival
(You're The) Devil In Disguise - Elvis Presley
Get Off Of My Cloud - The Rolling Stones
Move On Up - Curtis Mayfield
The Weight - Aretha Franklin
Ring Of Fire - Johnny Cash
Sympathy For The Devil - The ROlling Stones
These Boots are Made For Walkin' - Nancy Sinatra
Rock Steady - Aretha Franklin
You Really Got Me - The Kinks
Dirty Little Girl - Elton John

Oh no, it's Christmasmusic!

Jag har aldrig riktigt gillat julmusik. Min familj införskaffade hushållets första julskiva för två år sedan. Barbara Streisand, 1969. Klart som korvpad att det är bra.
Jag har heller aldrig riktigt gillat ny musik med en old school touch. Christina Aguilera gjorde ett fantastiskt jobb med Back to Basics. Amy Winehouse är cool och Duffy. Paloma Faith. Det är jättefint, men det fastnar inte. Det ligger inte i min tid. Kanske i Stockholm, London eller New York. Men i Dorisland ligger det fel. Amanda Jenssen är även hon en brutta ovanstående beskrivning. Hon är jätteduktig, fantastisk för att ha ett ursprung i Idol, men det fastnar inte, inte helt och hållet i alla fall. Nu kanske ni tror att jag ska berätta om hennes nya, Happyland, den har ju trots allt referenser till en av mina favoritepoker, men då tror ni fel.


Fröken Amanda gjorde en jullåt förra året, och den är rent knark. Första sekunderna, för att låta som en recensent, för tankarna till Leonard Cohens Hallelujah och Where the Wild Roses Grow med Nick Cave och Kylie Minogue. Fråga mig inte hur, lyssna istället, för efter de första sekunderna är du någon helt annanstans. Det är inte jul. Det är nästan Elvis-Presley-oh-so-lonely-with-out-you-Jul, och går att lyssna på även under årstider när julefriden inte önskar infinna sig. Då ska man lyssna på Cornelis Jultometen är faktiskt Död, om ni frågar mig.

You hit me once, I hit you back, you gave a kick, I gave a smack, you smashed a plate over my head and I set fire to our bed

Apropå absolut ingenting; vem kommer på idén att kombinera joddel, tvärflöjt och vissling med rock? Apropå att föräldrar har en tendens att ha rätt; säkrare än vad jag var när jag tog studenten kommer jag nog aldrig bli. Klart jag skulle flytta så snart som möjligt. Klart jag skulle kunna hoppa av om det inte kändes rätt. Klart att förändring inte skrämmer mig. Klart som korvspad.

Wombats...? Hur låter det?

Definitionen av indie är mycket lös, om du frågar mig. Frågar du Stefan Thungren på SvD ska jag säkert arkebuseras eller åtminstone utstå gatlopp, men för mig är indie allt som inte är definierat som electro, punk eller någonting med (50)60- till 80-tals framför sig, som indiekids välvilligt och lyckligt dansar, skuttar, super, gråter och hånglar till, det är indie.

Är det då okej att någon som utger sig för att vara dj, i alla fall delvis, på en klubb som utger sig för att spela indie och elektro, inte vet vilka The Wombats är? Eller Vampire Weekend. Poll i kommentarsfältet, är det okej?; Ja eller nej.

Jag säger: NEJ.

Jag saknar Baba. Baba och sommar. Luftpaus på trottoarkant. Idioter som inte minns vilka ännu större idioter de var för fem år sedan, kryddar tillvaron lite. Jag är bortskämd. Festar med för få idioter. Saknar inte långa väntan på bussen utanför Åhléns City. Saknar 198:an som fortfarande går på "vardagsmorgnar". Jag saknar att kunna åka hem endast iförd tjock kofta och partykläder. Jag saknar masspsykos till Håkan, Florence Valentin, Kinks och Strokes. Vi ses nästa sommar.

Bombardier Sthlm duger inte som substitut, omöjligt. Men det kan vara värt att pröva. Baba spelade inte heller Wombats, men det hade de nog om man bara vågat fråga. Indiepubklubb i oaSen? Föga troligt ettan.

404 Not Found

Någon som är valium och varm mjölk när hjärtmuskeln går på speed, och, fan, jag kan inga droger. Någon som är dansmusik när orken hostar blod. Sökes. Nu. 404 Not Found
The page you requested could not be found, please check your spelling and try again. If you think you've found an error, please let us know. Nej, jag tänkte väl det.

Glad I didn't die before I met you

Alla fina människor. Som julgransljusen i trädgårdarna som inte dykt upp än. Alla ni fina, som ser glada ut när ni ser mig, fastän november, pendeln och skolböckerna är som en filt av betong, som tjatar om sjukgymnastik, som suddar bort orosmoln, som skrattar åt alla dåliga skämt, som dissar matten för att vara nykära, som ska göra märken med purjo på och alla ni fina som är som apelsinjuicen i min smörlösa knäckebrödsfrukost. Jag hoppas att ni håller fötterna torra och hjärtat på lagom hög frekvens.

And I never wanted anything from you Except everything you had and what was left after that too. oh.

Man ska tydligen inte fråga människor, om de hittat någon att vara kär i, ja, ifall de verkligen inte är kära, det kan visst hända att de råkar bli det då, av bara tanken på att vara det. Fast de händer mest människor som inte råkat trilla dit på länge, och de kan gott trilla dit igen. Det gör liksom inget. Har jag hört.

För ett par veckor sen gjorde jag en spellista som hette Behöver nåt fint. Nu har jag gjort nåt fint. Den är petite och lite värdelös, den skulle behöva ett konstnärligt tonårsfoto med gryningsljus för att bli bra, men det har jag inget.

Dog Days Are Over - Florence + The Machine
Another Sunny Day - Belle & Sebastian
Here Comes the Sun - Nina Simone
Lay Lady Lay -Alternative Version - The Byrds, Roger McQuinn, Gene Parsons, Clarence White, John York

Fråga mig inte varför det behövdes så många till den alternativa versionen. Här har ni nåt fint.