Hip-shakin' mama

Jag vill ha sextitalsparty. Trångt, stökigt, fullt med musik och folk som dansar. Skakar sina lurviga till Otis, Stones, Supremes, Stevie Wonder, Beatles och Aretha. Sjunger med i Respect, You Can't Hurry Love och These Boots Are Made For Walkin' och släpper sina hämningar till I Can't Turn You Loose. Och gungar till smäktande soul, helst Otis (Otis e kung). Helst med vinylknaster också. Men som det ser ut nu skulle jag vara praktiskt taget ensam. Nåja, jag skulle kunna räkna antalet människor på festen med ena handens fingrar. Och det är inte riktigt party.
Så för att trösta mig (och kanske dig) länkar jag två spellistor med två konserter från det sjunde årtiondet, det tjugonde århundradet efter kristus. Otis Redding 1966 i Storbrittanien "Ready Steady Go!" och Aretha Franklin på Gröna Lund 1968 "Lady Soul".

Coming Down Cold

Det finns en serie förstår ni. En alldeles lysande serie. Den handlar om fyra människor. De är så förbannat olika så det går inte. Ena halvan, de två första avsnitten, utspelar sig på sextiotalet. I Sverige hör och häpna. Filmad, finansierad och skriven av svenskar. (Nu ljuger hon tänker du)
Det är min favorittid. Kan man säga. Det är en massa favoritmusik, och favoritskådespelare. (Den ena kvinnliga huvudrollsinnehavaren gjorde det värt besväret att se Arn-filmen, fastän hon bara har en mindre biroll.) Det är politik. Det är kärlek. Och en del droger. Det är Upp till kamp. Och det är en alldeles underbar låt som tog mig från bottnens botten alldeles nyss, trots att scenen den förekommer i i serien är hjärtskärande.

Bättre sent än aldrig?

Man kunde tro att vi bodde i olika städer. 2:24. Vegabacken - Jakobsbergskolan.
Men vi bor ju inte i några städer. Kommuner. Men vi använder i alla fall samma kollektivtrafik.

Jag och Rana rockade loss på klubb i fredags (läs förra fredagen). Töserna från Västerås som bildar den grymma gruppen The Federales spelade på söder. Hornstull strand 4, som inte finns på eniro. Ett tag trodde inte jag det heller, men efter att jag lett oss åt fel håll så att vi fick vandra vilse runt holmen istället, kom vi dit. Under Solgrillen, mer eller mindre.
Lång kö. De skulle gå på om tio minuter. Fanfanfan. Och det spelade visst ingen roll att jag hade blivit medlem. Bara förköp fick gå före. Alla frågade om vi hade tändare. Pisskallt. Skvallrar en bra stund. Trolleritrick. Väntavänta. Kallt. Ovanligt trevlig vakt i alla fall. Vi kommer in skyndar till scenen. Ingen där! Bara en massa söta pojkar och flickor i koftor och allt som är löst och spinkigt. (Jag kände mig överklädd i sextiotalsklänning). Några killar börjar plocka fram instrument. Förvirring. Vi frågar. Nej, de har nog inte gått upp än. Mot garderoben. Köper jamaikansk öl och en cider. Rana väntar i kön. Tunga jackor, trist, nervöst. En kille från garderoben kommer fram och säger att ledsen, ni och de efter er kan inte hänga in era grejer. Det går inte plats. Helvete. Svensk reggae, Fritioff och Familjen. Härligt, kul, trots jackorna och Rana säger chockat Jag har aldrig gillat reggae förut!

De spelar en nästan-soul-låt efter spelningen. Lycka. Lägger jackor och väskor vid scenen. The Federales stiger på. Energi, hoppa, skutta, dansadansa. De öppnar med min favorit Sway. Mitt i nästa, eller nästnästa låt blir det stök. Några idioter kastar upp en annan idiot på scenen. Idioten är en jubelidiot från vår skola. Skam. Ilska. Jubelidioten hamnar på scenen två gånger till. Sista gången landar han på min fot när han hoppat ner. SMÄRTA. Så jävla förbannad. En tjej med kamera istället för ögon föreslog att jag skulle slå honom i magen. Det hade inte känts helt fel.
Men jag älskar det här bandet! Deras energi. Så härligt :D Släpp en skiva, massor, eller kom hit igen i alla fall. Och skriv fler låtar, massor!