Det där årtiondet

mina föräldrar föddes under. Och sådär. När Martin Luther King Jr. blev mördad, och Kennedy han med och Kuba krisade och Vietnam krigade, studenter ockuperade och medborgarrättsrörelsen växte sig stor i USA. Och tjejer verkligen lärde sig vad det var att skrika över män med elgitarrer som rör sig, för sig och sjunger som gudar.

Jag skulle förberett en redovisning om rasmotsättningarna i USA under 1900-talet, vilket osökt fick mig in på sextitalet. Sen var det kört. Så nu har jag lagt all den där tiden på en spellista med Billboards Hot 100 från hela årtiondet. Det börjar med Elvis och slutar med Beatles, vilket i sig inte låter så spännande. Bara en låt med drottningen av soul (Aretha Franklin), så nej, det är inte särskilt spännande. Men härligt att lyssna på!


P.S. I boken jag läser, fortfarande, refererades det en gång till Paul McCartney's ögon, jag förstod i läsande stund inte alls. Nu har jag sett en inspelning av Hey Jude med mannen i fråga, nu förstår jag. Livsfarligt. Se den. D.S.

MANDO IMORN

Jag är superpepp! Har lyssnat på nya skivan nästan jämnt den senaste tiden. MEN. Jag är så dålig på detta med konserter. Jag har inget konsertvett så att säga. Jag är liten som få, men vill lik förbenat stå så långt fram jag bara orkar. Och vad händer om inte allt sånt som inte får hända, förutom att svimma och bli utburen eller bli ihjälklämd då. Den här gången går jag dessutom själv. Har inte tjatat med någon kompis som typ gillar Mando, men inte heller hittat någon "ny" kompis som gillar bandet. Tanken är att jag ska hjälpa till att dela ut flyers innan i alla fall, reklam för uniten etc. etc. Bannar mig själv för att jag var så seg med att gå med i uniten själv, ty jag får inte delta i soundchecken och m&g innan konserter eftersom jag inte varit med i någon "mission" än. Surt som citron.
Men herregud, här ska inte klagas, jag ska på KONSERT, och nya skivan äger, jag har förväntningar upp till taket, men typ inga på mig själv. Ska försöka dricka ordentligt med vatten och gå ut och allt vad det heter om jag mår dåligt, men känner jag mig själv rätt får de nog bära ut mig innan jag lämnar konserten innan den är slut.

Jag tänkte bara säga...

...att det är en rätt häftig känsla att prata om datorer inför mer än fyra personer av det motsatta könet, och märka att de lyssnar.

Planer

När jag i min ålders augusti sitter i ett hus med lagom höga hyllor för människor på en och en halv meter, och inte mycket mer, och inte vet vad jag ska göra med alla mina ihopsparade slantar. Då ska jag börja samla på både det ena och det andra och bygga ett litet museum/skjul på tomten. Typ skivomslag eller paljettklänningar från tjugitalet. Och så ska jag pladdra på till alla andras leda om hur fantastiska det ena exemplaret och det andra är, och proppa i mina barnbarn jitterbugg, eller åtminstone kanelbullar. Och förklara vad en skivspelare är, för de lär de väl inte se annat än på bild, kanske film från förra århundradet.
Vilket för dem ungefär skulle vara som om min mormor hade samlat på hattar från tiden då Jane Austens böcker utspelar sig. Jomen varför inte? '

Hur som helst vill jag ha en transistorradio från 60-talet att släpa till allehanda picknick i sommar.

Gör dig förtjänt av mitt skratt

En sen eloge till Joackim Zwahlen som spelade förra fredagen på Klubb Sockerdricka.

Vi virrade omkring, förstod att vi skulle till andra sidan gatan, gick förbi stället, hörde musik, såg genom springorna att det satt en massa folk därinne och trillade in. Iklädda klubbmundering och på partyhumör. En upplyst yta på typ två kvadrat med tillhörande musiker och bakgrund. UNF. Ungdomens Nykterhetsförbund. Det fnissades en del, förläget, hittades stolar och sattes ned längst bak. En yngling i gubbkeps och lockigt hår smet upp på scenen. Sen var det kört. Människan sjunger ju som en gud, och i mitt dåvarande tillstånd kunde jag inte göra annat att känna mig som att han dödade mig långsamt.

Applådera, låna nästduk av en ängel till kompis. Stappla ut och gå på krogen, misslyckat. Det blev ingen dans. Men tack hörru.

Sometimes when you think it's on, baby, it has turned off and gone

Min bror ser det som ett förfall när min musiksmak går längre och längre bakåt i tiden. Han skakar ofta på sitt lurviga emo-huvud.

Men det finns inget bättre än Bessie Smith när man är nybakad singel och vill ha så lite med det motsatta könet att göra. Om det funnits någon kvinna, som inte sjungit opera, som har en ordentlig röst är det väl hon. Och om det finns något som får mig att må bra när jag riskerar att bli ledsen är det blues. Pappas fel, säkert, han lyssnar oftast och mest på blues, lite nyare sådan, Howlin' Wolf och Muddy Waters,som är så nytt som från femti-, sextitalen. Pappa brukar säga att blues är bra när man är ledsen för att, ingen är så ledsen som sångaren tycks vara, men mest av allt för att musiken mer eller mindre genomsyras av en "Pick yourself up, and dust yourself off"-känsla.

Bessie Smith var Billie Holidays idol, och Billie var Janis Joplins förebild (stod det i alla fall i boken jag läser. Jack. Jack är nästan alkoholist och tar speed för att bli av med baksmällan. Jack förstår sig inte riktigt på kvinnor, och kvinnor förstår sig nog inte riktigt på honom. Stackars Jack. Ulf Lundell är en ond man som skapade dig.)

Men lyssna på Bessie och ta för all del en titt på Billie också. Lyssna helst på den här och den här med Bessie, mest egentligen för att det var det bästa jag hittade. Lyssna hellre på A Good Man is Hard to Find eller Me and My Gin. Och skulle du känna dig pepp på lite nyare ting, alltså Billie, snälla lyssna på den här och titta på hennes mimik under solona! Fullkomligt underbart, och skulle du ändå känna att du vill bli nedstämd och ledsen så kika på Love Me or Leave Me, den är inget att rekommendera till någon med kärleksroblem, men den är vacker.

Höögskola och påskägg

Tror inte jag käkat så många äggformade godisar någonsin, i hela mitt liv, under beloppet av en så kort tid. Tvi.
Trodde inte att högskolevalet skulle vara riktigt så tidskrävande och ångestfyllt heller för den delen. Men vilken erfarenhet har jag? Hade ETT alternativ när jag valde till gymnasiet. Och det gick ju lysande. Framgång felstavat typ. Är fortfarande inte riktigt klok på hur prioriteringen funkar, fattar absolut inte hur man kan bli struken från en sökt utbildning, mer än det att man inte har rätt behörighet....? Teknisk Fysik i kubik vart det i alla fall. Mina vänner skulle tänka indoktrinerad, min bror föraktar mig säkert och min föredetta förstår mig inte alls.

Lingvistik och fysik. Typ

• Ansökan öppnar stort och kraftfullt med Civilingengörsprogrammet Teknisk Fysik på den Kungliga Tekniska Högskolan
• Smyger sig mjukt över till Teknisk Fysik och Elektroteknik Internationell, Spanska på Linköpings tekniska högskola.
• Ganska plötsligt bryter den av mot något så galet som Samhällsbyggnad, men vilar ändå i den trygga jorden på Kungl. Tekniska Högskolan
• Tillbaka till kända toner går den nu, Teknisk Fysik i studentstaden Lund
• Men! Låt eder icke luras, ty här näst dyker vi ut på djupa vatten; Introduktionskurs i svensk och internationell politik, på halvfart, kväll. Vid min svans! Föräldrarna har närt en humanist vid sin barm... på Stockholms Universitet av alla ställen dessutom.
• Hädanefter är kaoset i publiken ett faktum, och det blir inte bättre av finalen som är Introduktion till lingvistik. SU. Sjuochenhalv poäng.

Det är en högst rörig och kluven, om än personlig föreställning. Skulle kompositören kunna vara en aningen scizofren, mån tro? Gränsen mellan galenskap och genialitet är hårfin.

Godkväll.

Rocken spelar ingen roll längre

Vad ska jag ta mig till beibäää (baby)?

Kan inte släppa basen eller den låga elguran, eller vad det nu är i herrn Krunegårds låt. Ekar om och om igen. Påminner om något äldre, säkert stulet, allt är ju typ det. Särskilt tuttifrutti (Tootie Frootie). Hatar ordet baby, och bäbis, bebis eller hur fan det nu stavas. Förstnämnda i låtar, särskilt i svenska, men Mackan är förlåten, och det andra, sistnämnda...liksom, jämnt. Ordet alltså. Bäbisar (som jag skulle vilja stava det) är i allmänhet är helt okej. Så vitt jag vet. Ska kanske satsa på att bli språkvetare ändå, och ändra Svenska Akademien, så att folk stavar fina substantiv till fina ord. Typ bäbisar. Bebis. Det måste varit en galen stockholmare som kommit på det.

Rocken
spelar ingen roll
längre


Vad
ska
jag
ta mig till beibä?

Dum-dom-dududu-dum-dom-du-dudu
Dum-dom-didudu-dum-dom-du-didididi

(Vad
ska
jag
ta mig till beibää~ää~ä?)

Brända skogen

Har absolut ingenting med musik att göra. Förutom det att jag gick och lyssnade på Hello Saferide när jag gick plötsligt kom på att det var en genialisk idé att gå genom skogen istället för att gå den korta, dammiga, asfalterade tråkvägen.












Körsbärskvisten är förvisso från parkeringen, men

Sol ute sol inne

Solen gör underverk. Den hostar igång världen så här års, som i sin tur misshandlar mina slemhinnor och andningsvägar. Solen driver människor till storhetsvansinne; ska de inte ta och flyga in i den så vill de åtminstone ersätta den med fusisonskraftverk. Solen får av någon anledning min kropp att producera D-vitamin, så att allting spritter åt alla möjliga håll.
Solen går ner utanför fönstret och i några millisekunder talar allting om för mig att det är sommarkväll. Att jag kan gå ut, rakt ut och nästan inte frysa, sätta fötterna i vått gräs och förstöra ett par nya ballerinaskor. Sen talar förnuftet om för mig att så inte är fallet. Men snart så.

Jag förstår inte hur han som har finaste smajlet i Stockholms skärgård, län och stad, inte kan tycka som jag, älska soul. Men soul är visst inte för alla. Så för att vi få, ska bli lite fler ska jag göra som jag lovat, länka låtar med Otis. För Otis är fortfarande kung, fastän jag konverterat till Paul Simon, Hello Saferide och Amy Winehouse för tillfället. Så här har vi Otis i Storbrittanien, igen, enjoy.