Se på mig nu, vad tycker du?

Man kan säga hur jävla mycket man vill om det här årtiondet, men det enda som är riktigt säkert är att det kommer ha varit blottarens årtionde.
Det är många som känner sig manade att visa upp sina hjärtan på allmän plats.

Nöjesguiden propsade på att det var autenticitetens tid, att vi bedrivit en ständig jakt på något äkta. Jajamensan, fattas bara, säger jag då. Det var vad min högstadietid gick ut på, att hitta det egna, sanna och riktiga. Det som var jag, och ingen annan. Samtidigt som jag törstade efter likasinnade. Det har kanske inte med saken att göra, men det var halva mitt 00-tal. Under den andra halvan har jag bloggat, till och från. 2007, halva 2008 och hela 2009 i alla fall. Hade det inte varit för Ranabanan hade jag nog aldrig börjat. Sedan 2006 har begärt tillång till människors yttersta och innersta via en URL.

Här slutar jag. Jag är förkyld och till synes aningen styrd, för att inte störd av förändringar i bloggosfären. Närmare bestämt här. När hon slutar, slutar jag verkar det som.
Jag ska äta middag hemma hos henne ikväll, det kommer att bli oförglömligt, och lika tråkig har jag för avsikt att vara efter det. Bette Davis gånger tre och en löjlig önskan om ett manligt sällskap med samma entusiasm för filmerna som jag har. Jag lämnar snart efter mig fyra 404 Not Found i hopp om att mitt 10-tal ska vara med mer privatliv, mindre uteliv, och mer eget liv.

Mitt sista musiktips till dig är ett soundtrack. Frågar du mig är Dario Marianelli, Keira Knightley och Joe Wright ett bra recept för film. Marinelli är hjärnan bakom musiken i både Atonement och Pride & Prejudice. Vissa tycker illa om filmen, men musiken kan väl knappast någon tycka illa om? Jag säger adjö med en fråga. Här slutar jag.

IKEA

Är jävligt trist två kvällar i rad. Väldigt snabbt, mitt emellan gardintyger och festblåsor: Jag vill till 90's. Jag ska inte dit och allt är (egentligen inte) skit. Här är fem låtar som jag inte kommer få höra på nyår, dansa till dem åt mig. Och pussa på någon för all del, för det kommer inte jag göra, för visst är skivomslaget till Mother, Am I Good looking? finast i alla fall den här veckan? Jag längtar efter rutin och torftig pastasås på linser, eller nåt. Längtar efter att vara nykter om jag får vara helt ärlig. Längtar efter att inte ha en fest varannan vecka inplanerad, längtar efter sömn.

I'll make you laugh by acting like the guy who sings

Studielån som antagligen måste höjas till 100%. Betald hyra. Hemförsäkring. Tvättpåsar. Och misslyckad kursregistrering. Varför är studievägledaren aldrig till hands när hon behövs?! Som när man inte vill veta vad man ska göra med sitt liv, eller den här typen av situationer. En mamma med ett skrivbord och glasögon i pannan. Hej. FIXA. Ont i örat har jag också.

King Creole

Min mormor är en fantastisk människa. Jag har ärvt mitt sötsug från henne. Min mormor var en naiv brutta från västgötaslätten som älskade Elvis, åkte motorcykel och förlovade sig på julafton samma år som hon fyllt sjutton.

Om en vecka flyttar jag från det min blivande roomie kallade "jävla villagetto". Min mormor har väldigt svårt att komma runt att jag över huvudtaget ska lämna hemmets trygga boning, och antagligen ännu svårare att förstå hur det ska fungera att bo tillsammans med två killar, två unga män.

Min mormor uppfostrades till stor del av sin mormor och morfar, med andra ord människor som levde över hälften av sina liv på 1800-talet. Min mormor är också av åsikten att alla söta unga flickor borde ha pojkvän.

Därav kommentarerna:
"Tänk, nu kommer du ha två killar att tvätta åt också!"
"Hur lång är han? Jag menar, ni kanske kan dansa lite."

Jag älskar min mormor. Men hennes världsbild är ibland aningen frånkopplad min.

Häng mig i julgranen, skjut mig inte, snälla jultomten

Julen är skräckinjagande. Julen är menad att vara supermysig med en massa bjällror, tindrande ögon och en och annan pinsam puss under misteln. Tror jag. Här är ett blandband med blandad skit om julen. Det är allt från Killers och Laakso till Duke Ellington och Elvis Presley. Och några som inte alls handlar om julen, för att piffa upp stämningen lite. Av någon anledning bestämde jag mig för någon form av kronologisk ordning, kanske för att jag inte visste hur jag skulle para ihop Ella med Krunis, kanske inte.

Jag är för trött för att skriva bra, borde jag skriva alls? Gör något kul, skriv skamligt dåliga rim på paketen, krama någon och skit i musiken. Lyssna bara lite på Hives och Cyndi Lauper. Till och med omslaget talar om att det skulle kunna vara en jullåt av världsklass. Jag vill också ha en cool profil avbildad i kornigt svartvitt mittemot Howlin' Pelle. Och en kaffebryggare. Kan du fixa det tomten?
So whatever you say, it’s all fine by me. And who the fuck anyway wants a Christmas tree?

Music when the lights go out

Jag har köpt EN julklapp. En åsna. Till en familj i Ghana, å mina föräldrars vägnar kan man säga. Funderar seriöst på att försöka göra så att minst 75% av alla julklappar jag köper
ett; ska vara i välgörande syfte
två; ska vara konsumtion utan ägande, Spotify premium till exempel
tre; ska vara begagnat, någons gamla bluesvinyl eller en snajdig t-shirt.

Hoppas det går vägen. Mobiltelefoner och nya hörlurar hör ju inte direkt till den här gruppen. Nåja, jag ska göra mitt bästa. Eftersom lillebror vet var jag bor kommer alla julklappar utom de som införskaffats till just honom rapporteras inom de närmsta två-tre dagarna. Stick iväg och köp en get nu, eller varför inte skolböcker?

Ett bevattningssystem hade varit coolt, men efter skräckinjagande läsning i studerande syfte om vattensystem kopplade till välgörenhetsorganisationer avstår jag från att bidra till den typen av aktiviteter. Under 70- och 80-talen bidrog bland andra Unicef och SIDA till finansieringen av grundvattenbrunnar i Bangladesh och näraliggande delar av Indien. Vattnet visade sig under 90-talet innehålla höga halter arsenik, många människor dricker fortfarande av det här vattnet eftersom alternativet är vatten med bakterier och parasiter. UNICEF menar att man inte testade vattnet på arsenik eftersom "det inte fanns några dokumenterade problem med arsenik i grundvattnet". Klart som fan det inte gjorde, man hade väl inte tagit upp något jävla grundvatten tidigare. Idioter.

Tänk själv nu och gör något bra. God Jul till vidare.

The object of my affection can change my complexion from white to a rosy red

Är det här det man kallar andra änden? Huvudvärk, obeskrivlig utmattning och motivation i höjd med absoluta nollpunkten. Jag ska leka tomte på torsdag. För mina småkusiner som antagligen inte har en susning om vad tomten är för något, kanske kommer jag göra det till något minnesvärt och mysigt, eller så ger jag dem men för livet.

Föregående vecka saknade motstycke. Så mycket godis och mackor, så lite mat. Jag hade tänkt göra en julspellista, det har jag också gjort, men eftersom den totalt saknar stämning, och musikhjälpen numera representerar julmyskänslan i mitt liv, funderar jag på att göra något i stil med "Best of Musikhjälpen 2009". Om jag minns några låtar som fick mig att dansa och sparka i snödrivor på väg hem från bussen under de två blixtsnabba, plågsamma veckorna som filar på sista refrängen i detta nu.

Snart lämnar jag stället, rummen, kommunhelvetet och radhuset jag levt i sedan 1996 för studentgettot vid universitetet. Snart ska jag alltså ha inflyttningsfest. Då är det kaos, Spotify, öl och vänner och obekanta som gäller.

Gjutjärnsgrytan - vi kanske inte har en framtid men om vi har det kan den börja här

Det handlar om att inte komma hem i vettig tid ikväll igen, nej att aldrig liksom ta sig fram till den där platsen där ångestrynkor inte beblandar sig med skrattsalvor och skämtkanoner. Det handlar om den maximala hastigheten, vart du vill, så fort du kan, det är en lång väg ner, och du skulle aldrig ramla mer. Det finns inge' hopp, det blir ingen dans. Det är cerisechock och kakofoni, pedantiskt kaos med en touch av humor och det är tiden innan imorgon.
Gjutjärnsgrytan är färdig, vilken sekund som helst. Om två veckor är jag en våt fläck som ska börja tänka på julklappar. Då ska jag göra en julskiva.
Vi ses på andra sidan tentaveckan. (Det här kallar jag gryta.)

Konvergens

Jag utkämpade ett ångestladdat krig mot min väckarklocka imorse. Till slut vann jag och ställde om klockan till 07:30. Hemmaföreläsningar med Spotify är nödvändigt någon i månaden. Det bara är så. Flytten närmar sig en dag i taget. Snart ska jag skriva kontrakt. Och eftersom ingenting kan vara enkelt när man lever vet jag inte hur mitt rum kommer att se ut, trots att jag varit i lägenheten. Jag vet bara att det blir trångt. Och att det mesta inte blir som jag trodde från början.

Konvergens kan betyda många saker, men grundidén är att två ting möts i en punkt. Jag behöver lite mer konvergens i mitt liv.

Cerisechock

Jag håller på och tillverkar en gjutjärnsgryta.


Inte en sån här egentligen. Men det ska kännas som en sån. Det är stort. Det är tungt. Och du vill inte få det i huvudet. Bara i öronen. Premiären äger rum någon gång inom en osäker framtid. Ha på er hjälm till dess!

Rythm and Romance

Puls. Pulsar. Impuls. Det där som ger dig ångest dagen efter och gör plånboken till ett elakt, gapande hån. Inflyttningsfest vid Zinken. Vintagemarket i Skrapan. CSN. Taylorutveckling och Köpcentrums påverkan på övrig detaljhandel.

It don't mean a thing if it ain't got that swing

Åh, nu vet jag inte var jag ska börja. Min associationsförmåga är fantastisk!

Eftersom umpadumpa och blues från 20- och 30-talet är det enda som håller humöret uppe och koncentrationsförmåga på en något så när vettig nivå, lyssnar jag väldigt mycket på just det när jag pluggar. Och det försöker jag i alla fall göra väldigt mycket just nu. I ärlighetens namn knarkar jag jazz annars också. Jag har en alldeles underbar skiva med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong på; de sjunger aldrig tillsammans, men åh så bra. Inspelningarna är ganska gamla, Ella låter yngre och grundtonen är swingig, inte lika slätstruken som vissa senare inspelningar kan bli. A-Tisket A-Tasket är en av mina favoriter, som också finns med i en film från -42, och där får gubbsen i bussen agera manskör.

Inte lika bra låt, men med betydligt större humorfaktor! Den här låten finns med på en fet samling på fyra skivor, med det tydliga namnet "Top Hits of the 1930's". The Boswell Sisters, Fread Astaire, Billie Holiday och Marlene Dietrich är bara några av alla de kändisar man klämt in. Okej, The Boswell Sisters är väl inte de men mest namnkunniga jazzgruppen, men de var i alla fall Ella Fitzgeralds idoler. Hon försökte till och med låta som Connee, en av systrarna i trion från New Orleans.

Trion från New Orleans och deras That's How Rythm Was Born fick mig osökt att tänka på en helt annan trio. Trion från Belleville, eller Les Triplettes de Belleville, en fransk animerad film som handlar om en kille som blir cyklist och lever med sin mormor eller farmor, och som har den mest oproportioneliga kropp du kan tänka dig. Vaderna är som lår. Vid närmare eftertanke har nog ingen i filmen en proportionelig kropp, speciellt inte "människan" i slutet av öppningsscenen.

Trion från Belleville, råder det väl ingen tvekan om? är en jazztrio. Det är tjugital. Josephine Baker skapar tumult och Fred Astaire bli uppäten av sina skor. Vad sägs, en banankjol och inget mer? Jag skulle inte våga, skulle du?

You can shake an apple off an apple-tree, but you'll never shake me

Jag vet att det är meningen att jag ska berätta för er om ny, härlig underbar musik, klubb och konsert och shit, men. Sanningen är att jag inte har så mycket att berätta om. Jag återanvänder låtar i alla mina spellistor på Spotify och sätter dem i "nya" sammanhang. Skittrist. Så nu vänder jag mig till alla som läser det här. Vare sig ni känt mig sedan lågstadiet eller inte har en susning om hur jag ser ut, kommer ifrån eller egentligen heter.

Bomba kommentarsfältet for fan! Jag lovar och svär, dyrt och heligt, på att jag ska göra något underbart av det. I sämsta fall blir det en ny grym spellista. Skriv låtar, skivor, artister, kan vara bara en, kan vara fem eller tjugoåtta. Sånt som gör dig glad, får dig att orka med novembermörkret, som får dig att dansa, sjunga, sånt som får dig att gråta för all del, den enda låten som får dig att orka hela långa vägen hem från krogen, själv, när det regnar och du har obekväma skor. Skriv bara låtnamnet och artisten, eller berätta varför du tog just den, gör precis som du vill, bara skriv!

I don't wanna feel like it's the end of a summer

Svenskarna ropar sol! Himlen var blå när jag vaknade i solkighet efter ännu en gasque. Att bli nekad vid dörren är aldrig kul. Att inse att man försökt komma in på en klubb alldeles för nära Stureplan, iklädd inte fullt så vita sneakers, är helt enkelt pinsamt. Som plåster på min sårade stolthet och bomull runt mitt tunga huvud lyssnar jag på Belle and Sebastian och Shout Out Louds.

Girig och beräknande egoistisk skurk. Guld och glamour, baby

Låter som en Bondbrud, och inget annat, eller hur? Det är jag. Min roll. Hah. Bondbrud under renässansen. Hahaha. En spellista med Bondteman och Donna Summer som stönar sig igenom Love to Love You Baby skulle jag såklart aldrig få för mig att göra. Men enspellista blev det.

You hit me once, I hit you back, you gave a kick, I gave a smack, you smashed a plate over my head and I set fire to our bed. Varför skulle den inte inleda, och följas av Bad Moon Rising med Credence? Och hur skulle den klara sig utan låtar om hondjävlar och ringar av eld? Inte alls faktiskt. Dante skrev ju till och med att porten till helvetet låg i Florens. S Alla ni spexsugna tokar, musiktokiga suckers, och allt ni annat löst pack också, lyssna!

Kiss With A Fist - Florence + The Machine
Bad Moon Rising - Creedence Clearwater Revival
(You're The) Devil In Disguise - Elvis Presley
Get Off Of My Cloud - The Rolling Stones
Move On Up - Curtis Mayfield
The Weight - Aretha Franklin
Ring Of Fire - Johnny Cash
Sympathy For The Devil - The ROlling Stones
These Boots are Made For Walkin' - Nancy Sinatra
Rock Steady - Aretha Franklin
You Really Got Me - The Kinks
Dirty Little Girl - Elton John

Oh no, it's Christmasmusic!

Jag har aldrig riktigt gillat julmusik. Min familj införskaffade hushållets första julskiva för två år sedan. Barbara Streisand, 1969. Klart som korvpad att det är bra.
Jag har heller aldrig riktigt gillat ny musik med en old school touch. Christina Aguilera gjorde ett fantastiskt jobb med Back to Basics. Amy Winehouse är cool och Duffy. Paloma Faith. Det är jättefint, men det fastnar inte. Det ligger inte i min tid. Kanske i Stockholm, London eller New York. Men i Dorisland ligger det fel. Amanda Jenssen är även hon en brutta ovanstående beskrivning. Hon är jätteduktig, fantastisk för att ha ett ursprung i Idol, men det fastnar inte, inte helt och hållet i alla fall. Nu kanske ni tror att jag ska berätta om hennes nya, Happyland, den har ju trots allt referenser till en av mina favoritepoker, men då tror ni fel.


Fröken Amanda gjorde en jullåt förra året, och den är rent knark. Första sekunderna, för att låta som en recensent, för tankarna till Leonard Cohens Hallelujah och Where the Wild Roses Grow med Nick Cave och Kylie Minogue. Fråga mig inte hur, lyssna istället, för efter de första sekunderna är du någon helt annanstans. Det är inte jul. Det är nästan Elvis-Presley-oh-so-lonely-with-out-you-Jul, och går att lyssna på även under årstider när julefriden inte önskar infinna sig. Då ska man lyssna på Cornelis Jultometen är faktiskt Död, om ni frågar mig.

You hit me once, I hit you back, you gave a kick, I gave a smack, you smashed a plate over my head and I set fire to our bed

Apropå absolut ingenting; vem kommer på idén att kombinera joddel, tvärflöjt och vissling med rock? Apropå att föräldrar har en tendens att ha rätt; säkrare än vad jag var när jag tog studenten kommer jag nog aldrig bli. Klart jag skulle flytta så snart som möjligt. Klart jag skulle kunna hoppa av om det inte kändes rätt. Klart att förändring inte skrämmer mig. Klart som korvspad.

Wombats...? Hur låter det?

Definitionen av indie är mycket lös, om du frågar mig. Frågar du Stefan Thungren på SvD ska jag säkert arkebuseras eller åtminstone utstå gatlopp, men för mig är indie allt som inte är definierat som electro, punk eller någonting med (50)60- till 80-tals framför sig, som indiekids välvilligt och lyckligt dansar, skuttar, super, gråter och hånglar till, det är indie.

Är det då okej att någon som utger sig för att vara dj, i alla fall delvis, på en klubb som utger sig för att spela indie och elektro, inte vet vilka The Wombats är? Eller Vampire Weekend. Poll i kommentarsfältet, är det okej?; Ja eller nej.

Jag säger: NEJ.

Jag saknar Baba. Baba och sommar. Luftpaus på trottoarkant. Idioter som inte minns vilka ännu större idioter de var för fem år sedan, kryddar tillvaron lite. Jag är bortskämd. Festar med för få idioter. Saknar inte långa väntan på bussen utanför Åhléns City. Saknar 198:an som fortfarande går på "vardagsmorgnar". Jag saknar att kunna åka hem endast iförd tjock kofta och partykläder. Jag saknar masspsykos till Håkan, Florence Valentin, Kinks och Strokes. Vi ses nästa sommar.

Bombardier Sthlm duger inte som substitut, omöjligt. Men det kan vara värt att pröva. Baba spelade inte heller Wombats, men det hade de nog om man bara vågat fråga. Indiepubklubb i oaSen? Föga troligt ettan.

404 Not Found

Någon som är valium och varm mjölk när hjärtmuskeln går på speed, och, fan, jag kan inga droger. Någon som är dansmusik när orken hostar blod. Sökes. Nu. 404 Not Found
The page you requested could not be found, please check your spelling and try again. If you think you've found an error, please let us know. Nej, jag tänkte väl det.

Glad I didn't die before I met you

Alla fina människor. Som julgransljusen i trädgårdarna som inte dykt upp än. Alla ni fina, som ser glada ut när ni ser mig, fastän november, pendeln och skolböckerna är som en filt av betong, som tjatar om sjukgymnastik, som suddar bort orosmoln, som skrattar åt alla dåliga skämt, som dissar matten för att vara nykära, som ska göra märken med purjo på och alla ni fina som är som apelsinjuicen i min smörlösa knäckebrödsfrukost. Jag hoppas att ni håller fötterna torra och hjärtat på lagom hög frekvens.

And I never wanted anything from you Except everything you had and what was left after that too. oh.

Man ska tydligen inte fråga människor, om de hittat någon att vara kär i, ja, ifall de verkligen inte är kära, det kan visst hända att de råkar bli det då, av bara tanken på att vara det. Fast de händer mest människor som inte råkat trilla dit på länge, och de kan gott trilla dit igen. Det gör liksom inget. Har jag hört.

För ett par veckor sen gjorde jag en spellista som hette Behöver nåt fint. Nu har jag gjort nåt fint. Den är petite och lite värdelös, den skulle behöva ett konstnärligt tonårsfoto med gryningsljus för att bli bra, men det har jag inget.

Dog Days Are Over - Florence + The Machine
Another Sunny Day - Belle & Sebastian
Here Comes the Sun - Nina Simone
Lay Lady Lay -Alternative Version - The Byrds, Roger McQuinn, Gene Parsons, Clarence White, John York

Fråga mig inte varför det behövdes så många till den alternativa versionen. Här har ni nåt fint.

The human being is the key

Jag har ångrat mig. Florence + the Machine och lingongrova med dåligt skivad ost, K-märkta köksluckor från sextitalet och vattenflaska i sängen. Smågodis och världens största kryssningsskepp på youtube. Dagen började väldigt fint och sent. Sen bara försvann den liksom. Ska försöka få ordning på livet, skrivbordet och boendet och armbågen innan det är för sent och knarka min nya favorit-Florence.

Utropstecken!

Spotify har överträffat sig självt. De rekommenderar nu Aretha Franklin och Wilson Pickett.

När jag sökte på Julian Casablancas i ovannämnda musikdatabas blev jag väldigt osäker. Omslaget till 11th Dimension såg ut som något Basshunter skulle hitta på och de första sekunderna gjorde inte saken bättre. Jag vet inte vad jag tycker. Jag kanske ser honom live i december. Jag kanske måste sövas ner och knäcka upp min armbåge i december. Omfånget på inläggen börjar likna twitter och min sjukgymnastik blir allt mer brådskande. Jag behöver något fint, det här är allt annat än fint. Jag, jag, jag. Jag ska lyssna på Me and Julio Down By the Schoolyard och söva ner den här bloggen ett tag. Till jag vet vad som kommer hända med min armbåge eller till jag har något att skriva om helt enkelt.

Det är ett handikapp att livet, ivern, lusten brinner för starkt

Alla handikapp har sina begränsningar. Jag har sprungit rakt in i min och imorgon har jag mellan tolv och kvart i fem på mig att sjukgymnastisera min hybris och min armbågsled.

I should tell you, I should tell I blew the candle out just to get back in

Egentligen ville jag bara säga att Tove Östman Styrke fortfarande köttar sönder med sin All these things that I've done, hon gör det i största allmänhet och jag hoppas att världens bästa låtskrivare kryper för hennes fötter inom en snar framtid, eller ännu bättre, att hon liksom av en händelse får ur sig en massa låtar. Så man får se henne live på riktigt, på en fyrkantig scen med en massa svettiga kids som bähvar för Tove, och ingen annan. Vad jag försöker säga är att jag vill ha en skiva med Tove. Nu!

Q1

Om en vecka och en dag ska jag ha en föreläsning som heter "Att bo i ett hus". Det är sånt vi gör på KTH. Och äter muffins och gör en körvariant på Billie Jean som handlar om gymping. Typ. Och skriver 8-10 FRL i Q1 i almanackan fjortonmiljarder i blått, som kod för att det är en mattekurs vi snackar om. Funderar på att göra en hat(kärleks)sång till Q1. Varför, oh varför? undrar självklart alla ni icke-teknologer (och alla ni icke-campusvalhallavägen-teknologer) är just Q1 värd en sång?

Jag hade mitt upprop och min inskrivning i Q1, jag fick se Qlöhset blanda och dricka bakisdrink i Q1. Jag hade min första föreläsning i Q1. Min första föreläsning som jag betade av med en nybruten arm och gips. I underbara Q1 där det är svinkallt längst ner, där få ser, och några hör vad föreläsaren säger längst upp. I fabulösa Q1 där bänkarna lutar precis så mycket att ingenting vill ligga still utan långsamt kanar ner och landar på golvet. Fantastiska Q1. Där jag har 95% av alla mina föreläsningar under period 1 och 2. (Period 2 inleds imorgon)

Det är Q1 gott folk!

Kom ta mig högre än solen och munspelsdåren

Jag ville bara säga att sjukgymnastiken får mig att känna mig urlakad som människa, och att musiker är helgon. Speciellt Markus Krunegård. Lyssna på Munspelsdåren från Lev som en gris Dö som en hund, dansa och glöm. Ska på tentapub ikväll, tror jag, vet inte varför, om jag ens känner för det. Karusellen snurrar lite för snabbt och dagens achievement är att jag har städat toaletten.

Åt helvete

Jag började dagen och fortsatte den med att tyst skrika dra åt helvete till världen. Sjukgymnastiken, fuck you. SL-bussen som dånade förbi, dra åt helvete. Regnet. Åt helvete med det här jävla mörkret! Tunnelbanan. Trängseln. Människors som springer på en, jag som springer på alla som står för stilla. Dra åt helvete. Åt helvete med förändringar av medlemsvillkor. Jag orkar inte läsa dem. Enklare att ta sitt pick och pack och skita i alltihopa?

Åt helvete med allt till slut. Hakan ligger på källargolvet två våningar ner.

"

Menar du att alla muslimer är ett problem?

– De som bekänner sig till den muslimska ideologin ser jag som ett problem.

Vad menar du när du säger den muslimska ideologin?

– De som är troende muslimer.

"

(Kent Ekeroth för Sverigedemokraterna till SvD.)

Jag kan inte låta bli att häpna. Över åsikterna, och över Kentas våghalsighet. Det jag hoppas är våghalsighet. Eller är det här rumsrent nu? Är det här något smygrasisterna "de goda samariterna" kan säga i dagspress utan kallas rasister? Förlåt, xenofober, de har ju inte problem med hudfärg och storlek på näsan som Hitler, bara med främmande kulturer. Det är svensk musik det. Åt helvete med det här jävla landet. Och så har någon fin människa gjort en pojke-möter-flicka-film som nog är sevärd för bara soundtracket, och så heter den (500) days of summer, vem vill inte ha det? Se trailern och säg emot mig om du kan.

Jag har fel på hjärnan. 1+1 blir 11 du och jag funkar bra.

Krunis hade på sig scarf. Sjal. Kalla't vad du vill. En glansig sån, i paisley och med gula kanter. Sjukt coolt. Fett härligt. Vi såg i stort sett ingenting. Vi hörde att han lånade ut sin för varma jacka till någon skrikande tjej längst fram. Han sjöng om Benny, om att Allt Gör Mindre Ont Sen, och sa att sen nog måste vara nu, om Prinsessan av Peking och om Trelleborg - Travemünde - Världen. Det tog slut för fort. Tjejen framför oss i kön vågade be om en puss, och fick en på kinden. Jag fick en suddig bild, två autografer och en portion eufori. Fan vilken jävla helvetes tur att det finns musiker.

Mamma tyckte att skivornas titlar var konstiga. Jag är en uhsel storasyster. Jag borde flytta ut så att de slipper mig. Imorgon är det "insup" i KVSIF. Kan det sluta som annat än illa?

Det e storm i Sverige, orkaner i skåne, det har stormat i mig det senaste året

Krunis e på Bengans imorgon, har inte hunnit tjacka skivorna ännu, har inte börjat tentaplugga ännu, det är en jävla massa som ska hinna hända inom en vecka från imorgon. En fallande ölburk gav mig ett jack i stortån och på Danderyd kallade de mig för olycksfågel.

Uhselt

Spotify i all ära, men nog fan fungerar inte funktionen "artists you may like" överhuvudtaget. Hur skulle den annars kunna rekommendera Robbie Williams, Mandy Moore, Boyzone, Nick Lachey och Craig David?! Det brukar vara illa, men det här var obeskrivbart. Kanske får de extra stålar för skivbolagen om de rekommenderar just deras artister? Hur som helst: Uhselt Spotify, uhselt.

Det sägs att man inte ska blanda olika drinkar

Jag säger att man inte ska blanda:
pojkar och plugg
Roy och metaforer (för alla i S-09 som inte läser det här)
Gratis Cosmopolitan och plugg
Grontmijs gratiskarameller och något som över huvudtaget ska vara det minsta, lilla seriöst
Rooiboste och honung
Arsenik och vatten

Dagens blanda-inte-observationer har tyvärr inte det minsta att göra med musik. Observera dock att Krunis släpper ny skiva den 14, på onsdag nästa vecka, och, gott folk, flickor, pojkar, herrar, damer, sluskar, och sluskon(?), dagen därpå, klockan sjutton noll noll har Markus Krunegård i egen hög person spelning och signering på Bengans! Ska försöka att komma ihåg att tjata till mig en till så många som möjligt antal tillräckligt trevliga och stora livvakter.

I've got soul but I got sober

Trodde jag att Brandon Flowers sjöng i NIKE-reklamen för ett par år sedan.

När sextonåriga Tove sjunger det i TV4 är det liksom ingen tvekan om något, och jag som är en soulens väktare, älskare, säger att ingen annan har mer soul än hon när hon står och sjunger en alldeles för kort All these things that I've done inför en alldeles för lam jury. De borde bähvat, för att inte säga krypit fram och kysst hennes fötter.

Rana! Jag har nyss lyssnat
på hon tove från idol...
Snälla säga att du vill gå och
se henne i idol med mig,
och att du vet hur man gör
för att få det, för det gör
inte jag? Kram

Mina ord, exakt, ordagrant. Alldeles nyss. Jag bähvar för dig Tove, fastän du inte vet vad det betyder eftersom du är för ung, och förhoppningsvis så lyckligt lottad i din musikaliska bana att du aldrig ens kommer att fundera på högskolan, än mindre på avlopp, svartvatten och betongblandare. Lyssna svenska folket. Bähva svenska folket, BÄHVA.

Do you want the truth or something beautiful?

Hon får mig att tänka på Grace Jones, Dita von Teese och Lady Gaga när jag ser henne. Duffy's och Amy Winehouse's kärleksbarn med Elton John och MIKA när jag hör henne, typ. Liksom. Ba. Du vet.

Och jag älskar hennes namn. Paloma Faith. Paloma betyder duva på spanska. Förhoppningsvis hade hon genialiska föräldrar och inte en "genialisk" manager. Hon kallas för souldrottning. Det vill jag inte hålla med om. Hon är bra, no doubt. Och om jag inte ska försöka förklara soulen som död, måste jag ändå hålla med om att damen har själ. Tusen gånger mer själ än R'n'B bruttorna dessutom. Men ska hon vara musikroyal vill jag se henne som kung av tiotalet och inget annat. Por Favor.

Men stick nu. Googla Paloma, gör det! Googla henne i bilder, youtuba henne, se, lyssna och LE. Lyssna på Stone Cold Sober och Do You Want the Truth or Something Beautiful, den är genialisk. Nu ska jag förbereda mig inför Fältövning i Lill-Janskogen. Vi ska gräva. Typ. Liksom. Ba.

Avgipsning och tio minuter lycka

Jag kanske borde berätta om spexet, som av vissa har kallats episkt. Eller n0llegasquen som var episkt på helt fel sätt. Jag kan berätta att jag har fyra låtar av The Strokes och en snäll killkompis att tacka för att jag orkade hem i söndags vid femtiden. Jag måste berätta att jag mår så illa att jag knappt kan tänka av min förbannade sjukgymnastik, för att ni ska förstå varför det jag hade tänkt berätta om kanske inte riktigt kommer att bli logiskt.

Jag vill åka till Liverpool och upptäcka nästa stora indie, pop, rock, umpa-stumpa, skutt-band innan MTVtwo gör det

Are we human or are we dancer? I'm back in Liverpool, and everything seems the same, but I worked something out last night, that changed this little boy's name. Everything is going wrong, but we're so happy. She turns and says "are you alright?" I said "I must be fine cause my heart's still beating". Oh, there ain't no love, no Montagues or Capulets, Are just banging tunes and DJ sets and... Dirty dancefloors, and dreams of naughtiness.
So I walked out: "Oh, baby, don't care no more, I know this for sure, I'm walkin' out that door"

Are we human or are we dancer? är enligt wikipedia utnämd till "The silliest lyrics of the week", med rätta. Jag inser sällan att jag det var det jag saknade förrän det är mitt framför näsan på mig. Jag har saknat The Wombats, saknat humorn, tragikomiken, musiken, allt. Har saknat den där blommiga gitarren; Mathew Murphys rosablommiga gitarr, som nästan fick mig att lova, ja, lova att om jag får en sån gitarr, då ska jag lära mig spela gitarr.

Videon till The White Stripes Fell in Love With a Girl är gjord av LEGO. Helt i Lego. Jack och Meg White i LEGO. Fullständigt underbart och lite epilepsiframkallande.

Alex Turner ser ut att vara max nitton bast, och kanske ett halvt. Och är att dö för när han säger "We are the Arctic Monkeys, this is I bet you look good on the dancefloor. Don't believe the hype". Låten är också, nästan att dö för. Tyvärr har någon bestämt sig för att snobba till "Whatever People Say I Am, That's What I'm Not", så vanliga dödliga (utan Premium) göre sig icke besvär på Spotify.

Och Julian Casablancas har utsvängda braller (och indiens fulaste frisyr?) när han sjunger Last Nite, dricker öl och glömmer bort var han la micken.

Det är tio minuter och 46 sekunder av lycka. Nu ska jag prova att skriva med höger för första gången på fem veckor.

Krångliga Hektiska Trögskolan?

Jag har plattat håret, kanske förgäves (det kommer väl ändå regna imorgon). Jag har lärt mig en massa dumma texter om piskor och Evor, om raketer och sovjeter, jag har nästan lärt mig rimma, förstå dåliga ordvitsar på mindre än en millisekund, ja, jag har till och med vågat sjunga inför lagom många halvokända människor och övat på att se muskulös ut, trots mina taniga armar, övat in dåliga raggningsrepliker i stil med "Vilken raggningsreplik funkar bäst på dig då?", skrattat mig hes och försett pojkar med kjolar och stay-ups med spetskant, skrikit omstart till leda och försökt förbereda mig på att äta en massa rå purjo. Jag har brottats med kryssfrågor om vilka "planer" som inte räknas som planer i PBL, och brottats med att inte vara sådär som jag aldrig riktigt var i högstadiet, vara lättdistraherad och fnissig av varannan pojk som egentligen inte spelar någon roll.

Jag är livrädd att jag ska sjunga fel på raden "Ingen kommer mig minnas för vem jag var" imorgonkväll, men det borde jag nog inte vara. Det är ju bara n0llespexet. På Krångliga Hektiska Trögskolan som brorsans flickvän helst kallar det.

I don't wanna feel like I don't have a future

Vi gör ett nytt försök, jag och bloggen. Inte för att det blivit bättre, utan för att jag är bekräftelseberoende, uppmärksamhetssökande och kär i musiken.

Shout out louds är bra, är P3-morgnar och Christer på väg till allergivaccination. Och segdragen KS-morgon med Spotify, dåligt skriven kurslitteratur, rådighetsinskränkningar och gul överstrykningspenna.

KTH parentes

Bilda i all ära, men vad fan spelar det för roll om n0llan inte kan läsa?! (N0llan kanske inte är redo att bli ettan? Otur n0llan)

Älskling, vi behöver prata...

Jag tycker jättemycket om dig och så, det vet du ju... vi har haft hur kul som helst i sommar, och förut, men. Det funkar inte riktigt, det vet du ju. Jag är aldrig hemma, knappt för att sova och äta frukost, med skolan, spexet och allt det där... allt nytt. Jag måste ta den här chansen att göra något helt nytt, jag behöver den chansen, du måste ge mig den chansen. Du gör väl det? Och du saknar ju mig hela tiden, jag vet inte riktigt vad jag ska säga... Men jag tror vi behöver en paus.

Du behöver en paus. Jag behöver ingen paus, jag behöver bara dig. Så jag väntar, ett tag till, men inte länge! Kommer du försent får du aldrig se mig igen. Kommer du försent kan du ta ditt pick och pack och sudda ut vår historia. Försvinn!

Det här handlar inte heller om musik,

men som kompensation kan jag passa på att berätta att pappa kallar Vampire Weekend för plinkplonkmusik, och att jag ger dem fem av fem toasters i kategorin upplyftande musik.

Duktiga tjejen, som har koll på allt och alla och kämpar stenhårt för att vara säker på att hon blir tagen på allvar, men inte kategoriseras som tråkig, eftersom hon inte tar sig själv på allvar och tycker att hon är tristast på jorden, har plötsligt blivit minsting. Fröken präktig har för en gång skull fötterna på jorden, fröken är faktiskt ganska barnslig, och rent ut sagt lite omogen. Och det är nog ganska bra.

P.S. Markus Krunegårds E4, E18 väg 13 is my drug of choice för tillfället. D.S.

Discobollar och trasiga CD-ROM

Eftersom jag helt enkelt fortfarande tycker att det känns lite kul att fylla år ville jag bara säga att förutom gipsfri och hel högerarm är bästa presenten sällskap till Bengans den 14/10 för att införskaffa Markus Krunegårds två kommande album (och en ny rygg...).

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar dig

Jag hatar SvD:s nya layout, ser ut som om en trettioåriga mediamänniska försökt piffa upp sin plastiga acne-vardag med hjälp av paletten och fontväljaren i Publisher. Men i morse verkade kulturen ha glömt bort den nya garderoben och hoppat i förra säsongens skjorta av ren måndagströtthet. Och så passade den på att trycka en gräddpastej i nyllet på alla som inte hörde till de 14500 som var på Grönan i fredags för att inte åka berg-och-dalbana. Håkan Hellström var där, och det måste varit magiskt. Jag menar historiskt magiskt, eller historiskt omagiskt eftersom SvD behagade skriva om musik med mer än nostalgi, med så mycket som liv i språket.

Jag bestämde mig redan den 28 juni någon gång mitt i natten och kaoset att jag skulle se Hellström på riktigt, och en vecka senare att det skulle vara på Grönan nu i höst. Nu vet jag att ödets ironi och jävelsksap, kalla det vad du vill, bestämde att jag skulle bryta armen under mottagningen, munta min första kontrollskrivning på kth inför en norrman som bryter på svenska, eller tvärtom och att sista halvåret under 2000-talets första decennium skulle bli konsertfritt sånär som på Florence Valentin.

Jag kan inte låta bli att tänka att allt som händer om ungefär fyra månader och framåt i musiken kommer räknas till en annan tid, 10-talet. Jag var påväg att säga något om Julian Casablancas, Håkan Hellström, Broder Daniel och The Strokes, men lägger ner det eftersom jag egentligen inte vet något om dem. Så jag lägger mig och skyller på att vänsterhanden utan högerhanden är för långsam för min hjärna.

Världens mest seriösa skådespelerska

Det har hänt mig en gång förut, att en artist har uppmärksammat sin upptäckt av mitt uppmärksammande av dennes fantastiskhet i min blogg. Förra gången var i ett annat liv, flera tidsåldrar och kärleksepoker sedan. Förra gången rörde det ett gotländskt soulband med riktig, ren och skär själ, som till och med lovade mig en gratis skiva, men det blev aldrig av och några månader senare försvann deras myspace. Om jag minns rätt har deras hemsida inte uppdaterats sedan någon gång i början av 2007.
Idag var det ingen mindre än Joackim Zwahlen som hade hittat mina gamla skriverier om hans spelning på Klubb Sockerdricka. Jag hoppas att jag kan lura iväg någon till Mosebacke nästa vecka, kanske nya och gamla, om jag har riktig tur. Jag tror jag skulle behöva lite tur, höll jag på att säga men det är inte sant.
När jag började skolan nu igen var jag livrädd för att hamna fel i det sociala, för att nöja mig med människor som fnyser åt det jag är och inte ser längre än till pricken på näsan eller flisan i de andras ögon. Istället verkade det ha blivit ganska så tvärtom. Men hade det nu ändå inte blivit så bra, hade jag fortfarande haft massvis av underbara människor som kanske hamnat lite väl i skymundan nuförtiden men. Åh. Puss, och tusen kramar till alla er som burit påsar och hållt upp dörrar, ringt och frågat, berättat och gått mil och kilometer i Hässelby och på Söder påjakt efter det där Caféet.

Gipsnollan

Utan utsmyckningar, glädjerop, sorg eller finess. Jag har brutit armen. Överarmen precis ovanför armbågen. I tisdags tog jag emot mig med utsträckt högerarm vid fel tillfälle. Jag har inte lyssnat på musik sen dess, förutom i bilen påväg till inskrivningen, då hittade jag äntligen blandskivan "Pepp o sånt man blir glad av" som Rana brände till mig förra hösten (ja, jag tänker påstå att hösten har anlänt). Utan den hade jag antagligen vägrat skriva in mig i brist på tro, hopp och ork, fått en urusel höst och gud vet vad. Svininfluensan kanske. Men tydligen är det mest unga och friska som dör, så det hade inte gjort något? Det är tydligen första veckan som är värst, det är knappt fem dygn sedan jag låg i Stora Skuggan och snyftade fram i mobilen Mamma jag hat klantat mig, och det känns som en mindre evighet.

Imorgon ska S-kompisarna få klottra ner mitt gips, efter att jag förhoppningsvis tagit in viss information på en, förhoppningsvis två föreläsningar i Trigonometri och funktioner.

Some people think they're always right, others are quiet and uptight. Others might seem so nice-nice-nice, oh, inside they might feel sad and wrong

Jag lyssnade på The Strokes på väg till uppropet i måndags. Rana hade skickat Between Love and Hate, Someday, You Only Live Once och Whatever Happened till min mobil och fyllt mitt minneskort så tillika att jag inte knäppt mer än en handfull kort på Qlöshet, Öhset, Phaddern och Nøllan. The Strokes har aldrig hört till något känsloladdat ögonblick, psykologiskt maraton eller gatlopp. På sin höjd en musikvideo i svart och lysande turkos och svettiga klubbminuter. Kanske just därför var de perfekta för de där fyrtio minuterna av förvirring, oro, spänning, nervositet och skräckblandad (väldöljd) glädje. Om och om igen spelade jag, fyra låtar på fyrti minuter...ja det blir tio minuter per låt, alltså i snitt tre gånger per låt. Hah.

Jag har alltid varit lite dålig på det där med skolklasser, bestämda grupper och hierarkier som beror på allt från hormoner, storlek till intelligens och betyg. Än så länge har vi inte behövt spänna hjärnmusklerna på riktigt. Än så länge har inga andra än sponsrande företag bedömt och betygsatt oss, oss 100-120 nøllor. Vi har bara låtit känslorna och orden fara och flänga under påverkan av punchen, ölen, cidern, snapsen, vinet. Än så länge är allt fina fisken.

Filmiskt

Jag förbereder mig inför morgondagen, framtiden och allt det där med att... göra en spellista av en ickeexisterande film. En film som kritikerna utan tvekan skulle förkasta vid första anblick, vilt hävdande att det redan gjorts tillräckligt många såna filmer. Den är bara en timma lång, vad tror ni den skulle handla om?

California Dreamin'
Introt Bang Bang (My Baby Shot Me Down) - Nancy Sinatra

Ring of Fire - Johnny Cash
Come On (Let the Good Times Roll) - Jimi Hendrix
Please Read Me - Nina Simone
Ruby Tuesday - The Rolling Stones
Turn! Turn! Turn! - The Byrds
Piece of My Heart - Janis Joplin
The Times They Are A-Changin' - Bob Dylan
Sympathy For the Devil - The Rolling Stones
You Really Got Me - The Kinks
Happy Together - The Turtles
Lay Lay Lady Lay - The Byrds m.fl.
A Well Respected Man - The Kinks
The Backlash Blues - Nina Simone
Sweet Bitter Love (Demo) - Aretha Franklin
Come Back Baby - Aretha Franklin
Here Comes the Sun - Nina Simone

Eftertexterna California Dreamin' - The Mamas and the Papas

There's something in the way that she smiles Showers me clean from rust

Jag ska erkänna att jag knappt lyssnat på pojkarna från Borlänge på väldigt länge. Inte med någon stor glädje i alla fall. Jag skulle kunna analysera det i timtal, men det skulle ändå bara sluta med att jag skyller på mitt ex, så jag låter er slippa det. Men jag kan se tillbaka på de senaste tre åren och konstatera att det finns stunder som bara hade lämnat mig som en våt fläck, ett minne blott, hade det inte varit för dem. Och hade det inte varit för Rana hade jag inte fått in det i min tröga skalle lika bra. (Och hade det inte varit för hennes lillebror, MTV och inspelningsbara digitalboxar hade hon i sin tur......) Tack världen. Tack. Godnatt.

Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!

Ja, den har kommit nu och det är en fin känsla. Att sätta in pengar på sparkontot till exempel.

Jag kom hem från Glasgow igårkväll. De säljer fulare kläder och fler människor klär sig illa, samhällsklyftorna är antagligen större, men jag såg inte en enda kotlettfrilla, men flera röda fina skägg, och kiltar och säckpipeband. De river och bygger nytt om vartannat, måste ha ett nästintill obefintligt eller spritt språngande galet stadsplaneringskontor, äter blodpudding till frukost, har gigantiska affärer med bara trummor eller bara gitarrer. Det var vackert vill jag lova. Tunnelbanan går runt runt i en cirkel. Och skivaffärerna är fortfarande stora, fina och välmående med mänskliga priser.

Tre skivor och en film för £18 är helt okej tycker jag, så The Duchess, Vampire Weekend, Aretha Franklin och Belle and Sebastian slank ner i onsdags. Belle and Sebastian råkade förövrigt vara skotska, Glaswegian till och med. Och Tigermilk råkade liksom bara vara deras första skiva och helmysig. Ibland har jag känsla för feeling alltså.

Och ibland har jag känsla för dumma idéer. I det här fallet är den dumma idén att jag ska ge mig på att recensera. Tror jag i alla fall. Om mindre än fyrtioåtta timmar har jag upprop på Kungliga Tekniska Högskolan. Och mina erfarenheter av den typen av studier säger mig, tyvärr, att dagdriverier av den här varitanten etra kommer att gå i graven etra skjuta i höjden. Skulle det mot all nuvarande förmodan bli något recenserande får det helt enkelt inte vara i stil med den typen av musikrecensioner jag hittills läst i mina dar. På något vänster ska jag därför försöka skapa något nytt, radikalt men ändå vettigt. Arhem. Det återstår att se hur det går med det, det ska bli spännande.

Nu ska jag raida Akademibokhandeln på skolmaterial tillsammans med mamma och hennes 20% rabattkupong, innan Rana dimper ner på min trapp för att gräva ner sig i Mando Diao klockan två. Och skaffa e-legitimation. Och packa upp och klä på mig och. Jag vet inte ens var närmsta Akademibokhandel finns. Fan.

P.S. Lykke Li, Basshunter, Abba, BWO och Agnes fanns på HMW i Glasgow. D.S.

Om jag kunde det säga det med toner hade jag inte använt ord

Jag. Surpuppan. Envisast på jorden om att gå emot allt vad mina fördomar kallar folklighet. Folkligheternas folklighet är i det är avlånga landet Melodifestivalen. Därefter kommer Allsång på Skansen, som jag nog kanske sett på max tre gånger under hela mitt otroligt långa nittonåriga liv. Fram till i tisdags när jag spenderade mer eller mindre nio timmar på Solliden. Ahem. Har jag gått och blivit vansinnigt kär i Anders Lundin? Nej. Har jag gått och blivit utom mig galen av kärlek till en pojk med förkärlek till gamla godingar i stil med Säg det med toner och inte med ord...? Inte det heller. Var det möjligtvis kanske så att en herr Krunegård spelade på Solliden just den tisdagen? Jajamensan.

Först måste jag erkänna att det var riktigt roligt ändå. Men hade nog inte varit fullt så roligt om det inte varit för Markus Krunegård. Sen kan jag inte påstå att Björn Skifs var ett dåligt inslag heller, fastän han såg betydligt gladare ut första gången han fick köra igenom sina låtar än tredje. Och eftersom jag har snöat in på att snuttifiera och kalla pojkar, män och killar för gulliga och söta, måste jag få säga att Krunis var just söt. Han såg så förlägen ut när alla femtonåringarna jublade och skrek så fort han visade sig, mer eller mindre.

Kär

Jag har säkert tjatat om det här förut, på en person synnerligen. De visar Upp Till Kamp på svt1 igen, underbart initiativ och jag älskar dem för det. För att de var med och producerade den från första början och... Ja. De sände det första avsnittet i måndags. För att svensk film och tv kan vara bra, om inte det för att soundtracket är fullkomligt underbart, och för att Tommy är världens finaste amerika-älskare, Lena sjunger som en gudinna, Erik krossar mitt hjärta och Rebecka, inte kan bli bättre.

Lyssna på sista låten på deras minsida, det är Lena, som spelas av Fanny Risberg, som spelar in en skiva i London just nu. Jag väntar spänt på den och håller tummarna för att min brist på bra ord, stavningskontroll och känsla inte är en permanent effekt av min hjärnskakning. Och har ni Spotify så sök för all del på Upp till kamp! och lyssna på soundtracket. Nu ska jag packa och göra bananpannkakor. Puss.

Shake it

Jag kände på mig det, snart skulle något idiotiskt hända.
Knäet på Ace, foten i köket och nu huvudet på sänggaveln -lätt hjärnskakning.
Visst är jag duktig? Au revoir.

Français

Igår såg jag Amelie från Montmarte och idag har jag letat efter France Gall. Jag vill lära mig franska! Que je ne comprends pas... c'est un mensonge. Jag förstår litegrann om jag läser, men om jag ändå kunde uttala det jag läser, tänk. Det vore inte helt fel det.

Que no comprendo nada... es una mentira. Att jag inte förstår något... är en lögn.

Aces

I Just Can't Get Enough med Depeche Mode drog igång och plötsligt var det som om alla människor med mer eller mindre intressant danspartner tänkte samma sak. Dansgolvet stannade nästan eftersom det är ett relativt välkänt faktum att hångel och dans bara fungerar om dansen är en tryckare.

Strax innan tre var jag på väg att springa upp i DJ:båset och drämma till DJ:n när han råkade mixa något random beat i Mandos The Band, men att hela dansgolvet frös till minus 20 fick räcka som straff. När människan sedan avbröt låten för tidigt stormade jag ut till garderoben.

P.S. Jag håller på och lär mig använda Myspace. Inte för något intressantare än att bli kompis med halvsmå popsnören och gitarrpojkar egentligen, men ändå. Det är trevligt, mailkorgen blir så underbart fylld till bredden av franska R'n'B-artister och israeliska popsångare. D.S.

Käärlek

Har gjort ett äkta blandband, med A- och B-sida, och givmild som jag är vill jag dela det med er via en spotify-spellista. Det är inget speciellt med den förutom att alla låtar kommer från mitt skivställ, och det är väl kanske lite ovanligt ändå. Med skivställ.

A-sida:
All I Want is You - Barry Louis Polisar
Dr.Feelgood (Demo) - Aretha Franklin
Something's Got a Hold of Me - Etta James
First Day of My Life - Bright Eyes
Jeepers Creepers - Louis Armstrong
When My Sugar Walks Down the Street
Precis som Romeo - Håkan Hellström
I've Been Loving You too Long (to Stop Now) - Otis Redding
Sweet Things You Do - Mavis Staples
Nicest Thing - Kate Nash

B-sida:
Tree Hugger - Kimya Dawson & Antsy Pants (Finns inte på Spotify...)
I Just Don't Know What to Do With Myself - The White Stripes
Second, Minute or Hour - Jack Peñate
Fool That I Am - Etta James
Oh Me Oh My (I'm a Fool For You Baby) - Areth Franklin
Piece of My Heart - Janis Joplin
Son of a Preacher Man - Mavis Staples
Did You Give the World Some Love Today Baby - Doris
Billy Brown - Mika

Det må vara enklare med Spotify (som jag förövrigt tycker behöver ett smeknamn), men inte lika kul. Tackohej.

Tredje av tre; och rubriken vill fortfarande inte vara mig till lags, hjälp mig!

Det är förräderi
och det är svek
Det är omskrivningar och

det är dina ord

Det är hyckleri
och det är synd
Det är egentligeninteslöserimedtid men

den råkar vara slut

Det är våra känslor och

mina är förbi.

Två av tre

Månpromenad över huden

Läppar
mellan

Händer
mellan hud och fingertoppar

Dina fingertoppar som
lämnar spår
i mina nervceller likt

astronautens fötter i månsanden

de suddas inte ut.



Om så väl vore

Om så väl vore
att jag var lika vacker,
som kvällen i dina ögon när du ler

att jag var lika älskvärd
som kruset i din ögonvrå när du är obstinat.

Om så väl vore
att jag var lika stark,
som floden i din strupe när du skrattar

att jag var lika dyrbar,
som solen i ditt ansikte när du ler.

Om så väl vore, vad gjorde jag då?

Hon som faktiskt ville bli poet

Just nu känner jag mig som att jag lever lite här, vilket tyder på att jag har för lite att göra, eller för mycket att undvika...

Armand Mirpour spelade på Södra Bar igårkväll, det gjorde Leo Leoson också, men på grund av SL och tidsoptimism missade vi honom, tror vi. Scenen var galet liten i jämförelse med bilden jag hade i huvudet, men mannen rörde sig som om han stod på Utopia på Peace and Love och Håkan Helltström aldrig dragit en enda tonårstjej till sina spelningar. Och vi stod längst fram. Praktiskt taget på scenen, ja det hade bara varit att ta två steg så var man där. Men det hade varit helt onödigt eftersom Armand titt som tätt utökade scenens storlek på allehanda upptåg. Som att sjunga till någon, eller med någon. Typ mig då. Jag fick dela mick med Armand när han sjöng refrängen i Josie.

När, hur och exakt varför, vet jag inte, men någon gång där, efter tidigare nämnda chock i miniformat, kom en till. I ett mellansnack kom han in på drömmar, sa att vad du än vill bli, så kan du, det går. Och hela tiden stod jag med en liten sol i magen och tänkte på mina drömmar om en diktsamling, någon form av publicering, poesin. Och så säger han vad vill ni bli?! Vad vill du bli, med en lång arm med hand och fingrar som pekar på mig. Och munnen går som i baklås. Plötsligt är det som om poetdrömmarna inte duger, det är ju inte dit jag är påväg med mitt kth och infrastrukturande, det är som om munnen har vant sig vid att ta emot halvsanningar, och nu har det varit tyst för länge, så tar Rana tag i min överarm och skriker POET! Och så driver mellansnacket vidare i att Armand försöker hitta på något som skulle kunna vara undergroundpoesi som endast går att höra i mörka tunnlar, det bli fel och skratt.

För att sona brottet jag begått mot mina egna drömmar har jag vaskat efter chanser, möjligheter att få publicera, och vid min svans, jag har hittat guld. I goa glada Göteborg finns en Poesifestival, med tillhörande tävling. Senast på söndag ska jag skicka in tre bidrag. Jag lägger upp dem här sedan, till allmän beskådan.

Ikväll spelar Armand i Kungsan på Ung08, jag tror att jag kommer vara där.

Jag är inte en sån som medvetet och generellt sett tillängnar saker till människor, så det här inlägget är till dig

Jag sa nyss att jag tyckte att Hemingway var överskattad, och det tycker jag fortfarande. Men du skriver så som han borde ha skrivit. Du lämnar ingenting och allt åt fantasin och jag blir fullkomligt tokig av att läsa det du skriver; jag vill veta allt i brist på något eget att berätta, och jag hatar att du har varit i Vaxholm, som nog är världens vackraste fiendeland, och om jag inte hade varit mest förtjust i banvallen, sniglarna och den missanpassade lekplatsen på Neptuniskolan och björken som forfarande luktar lika torrt (och minns du när vi skrev ett hemligt brev och skällde ut rektorn för att det finns så många björkar trots att folk, alltså jag, är allergiska?), skulle jag kanske inte ha ett så stort behov av veta precis allt som inte finns i brist på något eget, fastän jag inte behöver veta mer. Så då kanske du förstår mig ifall jag på tåget in till stan, i oklädsam nyfikenhet ställer frågor som jag tror jag vet svaret på. Puss o kram skumbanan Ranabanan.

Turister

Nöjesguiden talade igår glatt om för mig och Sara att endast turister spatserar Stockholms gator iklädda shorts. Och visst, Sara har hyreskontrakt i Eksjö och jag bor fortfarande inte inom Stockholms stads gränser, om än löjligt nära dem. Och vi var båda iklädda shorts. Följakteligen var vi turister går eftermiddag, kväll.

SF-bokhandeln hade ett för litet utbud av Pratchett på svenska, vilket fick oss att naivt hoppas på stadens största Akademibokhandel, men icke. Istället fick vi oss en fin stund bland klassikerna på engelska.

Sara rundar hyllan efter en obligatorisk, om än kort diskussion om Austen. Vad tycker du om Hemingway, han är väl inte särskilt bra? Snabbt konstateras det att denne är överskattad, isbergstekniken i all ära, men att skriva som honom är inget att sträva efter. Steinbeck ratas därefter. Sara behöver någon att diskutera Virginia Woolf med, och ojar sig över att hon inte läst mer av Dickens, och griper sedan tag i en abnormt fet pocket med för liten titel. War and Peace. Hon skrattar och säger, inte nu, men sen, senare ska jag orka med den. För just nu har jag inte råd! (Saras financiella problem grundar sig ingalunda på hennes smak för kläder eller kinkiga aptit, utan hennes hunger efter fler sidor att läsa. Bra sidor.)

Till min stora glädje vara vi på samma våglängd på väg dit, och hamnade således på Bengans. Till min förtjusning kom jag ihåg att jag velat köpa Jack Peñates första skiva, och till Saras förskräckelse hade jag fortfarande inte sett Amelie från Montmarte. Det hela resulterade i diverse inköp och hot om stryk.

Minsidan

Just nu sitter jag och försöker lyssna på en männsika, man, pojk, som sjunger så fint. Fint på det sättet man talar om tunnt hår, men på ett positivt sätt. Fint. Tyst. Medan min lillebror försöker sova. Jag försöker höra vad han sjunger eftersom det självklart inte finns en textrad i textformat att läsa på hela världsomfattande vida webben. Om jag får höja volymen imorgon kommer jag nog fram till att jag tycker att Leo Leosons Status Quo är precis så bra som jag tror den är, för jag älskar dynamik och annorlunda röster och tragik. Fast jag vet inte om det är tragik han sjunger om förstås, men det borde vara det, annars är han mer vardagsscizofren än jag. Och så kan vi inte ha det. Men godnatt nu.

Jag som alltid ska planera, har planerat att gå upp tidigt imorgon, innan alla andra och cykla, vart vet jag inte men någonstans. Och tanken på att jag ska rulla fram i morgonljuset och frysa är halva nöjet. Kanske bara hela till och med.

P.S. Leo Leoson och Armand Mirpour ska spela på Södra Bar nästa vecka. Det ska tydligen vara gratis. Komsi! D.S.

Nostalgi mittemellan allt och ingenting

Jag var inget popsnöre, hade ingen låtsasidentitet förutom den att inte vara som "alla andra", och ofrivilligt stämplad pluggis och duktig flicka. Jag lyssnade på P3 och diggade Kooks och trodde att det var samma som Jack Peñate eftersom jag inte visste att någon av dem fanns. Bara musiken och den var ljuset i tillvaron när skolan skulle börja och sommaren höll sig kvar som viskningar i solglimtar och envist blommande rosor. Jag skulle fylla sjutton och hade åldersnoja; året därpå skulle jag fylla arton! Åren hade börjat passera allt för snabbt. Dagarna till veckor och veckorna till... ja allt det där. Well uh oh, oh I love her because she moves in her own way Well uh oh, oh she came to my show just to hear about my day var de finaste textraderna på radion och ett av mina större problem var att jag alltid varit singel, trots att jag envist hävdade att just det aldrig varit något problem, och sedan var det ju det här med ålder. Den som vore arton ändå, och kunde gå till Debaser och lyssna på Miss Li på juldagen eller Salem al Fakir, åh och dansa. Musiköron och fötter skrek efter en spolknapp medan hjärnan febrilt letade efter paus.

Igår fick jag reda på att jag kommit in på högskolan, på rätt program och allt det där. Idag sitter jag och lyssnar på Kooks och Jack Peñate och väntar på att ingemanstiden ska ta slut och sparka mig in i det som är resten av mitt liv.

Noll

Ködagar just nu: 85
Lediga bostäder: 0

Aktiva meddelanden: Totalt 0 , varav 0 nya

Vilken tur att jag inte vet om jag kommer in på högskolan, nu när det ändå bara finns noll bostäder hos SSSB. (Och vilken tur att jag bor i "Stockholm" och egentligen inte behöver klaga över det här.) Men NOLL alltså.

Lesley Gore

Det e min fest och jag gråter om jag vill Du skulle också gråta om det hände dig Ingen vet var min Johnny har tagit vägen Men Judy stack samtidigt som han Varför höll han hennes hand När han ska vara min Det e min fest och jag gråter om jag vill Du skulle också gråta om det hände dig Sen dansar alla mina skivor hela natten Men lämna mig ifred en stund Innan Johnny dansar med mig Har jag ingen anledning att le Det e min fest och jag gråter om jag vill Du skulle också gråta om det hände dig Judy och Johnny gick nyss genom dörren Som en drottning med sin kung Åh, vilken födelsedag Judy har på sig hans ring Det e min fest och jag gråter om jag vill

Den som dör får se/Markus Kyrkogård

Vaknar på rygg på en kyrkogård
Under ett träd, grenar och löv
Får jag va här fast jag inte är död?
Minns inte särskilt mycket av igår
Mer än att det var jävligt hårt, att jag levde för två
Är det mer OK att jag är här nu då?

Ställer mig upp mot trädet
Små gula fläckar springer mot svart bakgrund på ögonen
Sen blir jag yr och spyr och skäms
Lägger mig ner igen på en gravsten
Svart blank marmor mot min kind
En familjegrav, vad skönt med lite sällskap idag

Och jag har vart kär och ni har vart kär
Och jag ligger här och ni ligger här
Hisnande tankar jag vet att ni tänkt dom
Jag tänker dom nu och jag vet att ni vet
Vet mycket mer än jag, har sett mer än jag
Men jag vet att den som dör får se

Martin ringer, vi bestämmer träff
Han möter upp i en batik T-shirt
”Du är störd men du har koll”
Martins blick kan fånga allt
Han har testat allt, Krig heroin
Martin är farlig men han är jätte fin

Jag säger som det är att allt är sådär
Bara sådär, sådär som det är såhär års
”Och blir det inte bättre så lägger jag ner, så är det!”
Men Martin får mig på bättre tankar
Och snart är jag tankad och mina tankar far
Hit och dit och tillbaks igen och hit och tillbaks igen

Och jag har vart kär och du har vart kär
Och jag står här och du står här
Hisnande tanke jag vet att du tänkt den
Jag tänker den nu, men vad tycker du?
Hur kan du veta säkert? Hur kan du veta klart?
Innan du ens testat?

Det är fortfarande varmt i luften
Fast det är mörkt
Sommaren tog slut idag
Det doftar och känns exakt som när det var vi
Och jag får tänka på att låta bli
Men det känns, du vet det känns

Du och Norrköping gör er bättre i backspegeln
Även fast du var min vän och det var mitt hem
Men det gör inget längre, det gör inget nu
Inte som i att jag inte bryr mig om dig längre
Men jag har lärt mig vad som är bättre
Och vad som är sämre

Och jag var kär och du var kär
Och jag stod här och du stod här
Hisnande tankar som vi båda tänkte
Jag tänker dom nu, men vad tycker du?
Vad hoppas du? Vad önskar du vad vill du?
Är du rädd? Är det så? Du är rädd? Du är rädd?

Om du är rädd, sluta med det
Om du är bränd och rädd lägg av med det
Lita på mig börja med det
Lita på mig sen får vi se

Om du är rädd, sluta med det
Om du är bränd och rädd lägg av med det
Lita på mig börja med det
Lita på mig, testa det

Om du är rädd, sluta med det
Om du är bränd och rädd lägg av med det
Lita på mig börja med det
Lita på mig sen får vi se

Japp. Jag är rädd. Och bränd.
Men jag litar inte mer på dig, eller någon för det. 

Peace & Love

Jag kom dit till slut! Trots felplanering och pengabrist och... fast jag var ju inte riktigt där, heller, inte ens litegranna som på WTAI. Men jag var på plats. Jag visiterade berusade besökare påväg in till campingen mellan halv tio och halv tre fredag kväll. Och befann mig vid Utopia mellan två på dagen och fyra morgonen under lördagen/söndagen. Sofie Zelmani; sorgligt liten och tam publik. Kanske lite för finstämt för min smak, säkert supermysigt hemma på stereon. Anna Ternheim; stekhett och inte lika het publik. Mysigt. Men smått sömnigt. Moneybrother var en ren njutning, trots det att jag stod med ryggen mot scenen hela tiden och var koncentrerad på att vattna publiken! Låtarna var underbara att höra live, och maken till bra mellansnack har jag då aldrig hört. Gjorde annars observationen att mannen som spelar trumpet i Florence Valentin, också gör det i Moneybrother.
Lasse kom i alla fall en timma senare. Något segare, men den fina publiken verkade helnöjd i alla fall. Hade nöjet att se dagens bästa dansare; två ungar i tioårsåldern som shakeade på som om ingen morgondag fanns. Håkan var arbetsmässigt mer kaotiskt, kanske väldigt för ovana lilla jag. Bar vatten till det tog slut. Publiken var smått tokig, dansade, trängdes, klämdes, svettades och skrek; tänk er att alla de här människorna ropar "HÅKAN, HÅKAN, HÅKAN!" så länge att mannen ifråga helt enkelt får avbryta sitt lilla mellansnack och bara titta. Titta på alla de människorna med sina händer över huvudet, klappande i takt, ropande "HÅKAN, HÅKAN, HÅKAN!". Det var en av de mäktigaste sakerna jag sett, samtidigt som jag sprang fram och tillbaka med vatten, vatten och mer vatten. Jag undrar hur det var uppe på scenen.
Det skulle vara kul att se Håkan Hellström live, som publik, gäst, besökare, kalla det vad du vill, någon gång. Men först ska jag lyssna på honom. Och Moneybrother. Och Florence Valentin. Och och och. Tacka vet jag musik i alla fall.

Klubbland

Hives, Kinks, Strokes, Oasis, MGMT, Hellström, Krunegård och Florence Valentin.

Röjde skiten ur omkringvarande människors smalben och fötter när Pokerväll i Vårbygård kom på. Och nu ska jag kanske, och förhoppningsvis, kommer jag vara i Borlänge imorgon. På Peace&Love! Ska förvisso jobba, med säkerhet, men jag hyser förhoppningar om att få se något band i alla fall. Som Mando Diao. Eller Armand Mirpour. Eller Florence, Miss Li, eller ja någon! Herrejävlar. Det är så mycket.

Let there be action

Jag skulle kunna skriva om WTAI. Jag var ju trots allt där. Och visiterade jag vet inte hur många, talade så trevligt jag orkade om för dem att paraplyer fortfarande inte var tillåtna på området, fastän det fortfarande regnade.
Men jag var ju liksom inte där. Förutom under en, två låtar sisådär. Under en av de kanske sammanlagt två torra timmarna. När Florence Valentin Pokerkväll i Vårbygård och jag dunsade in i okända männiksor, utan att göra illa mig för första gången ever, i ren eufori dessutom. Det här var ju nästan fullkomligt lysande kände jag när Love Antell fått ett alldeles för tamt, men positivt hejarop som svar på sin mellansnack om sjuksköterskorna och deras löner. (Ja, det är tamej fan sjukt att människor som ska rädda liv, ditt och mitt och mormors och kusinens, får så dålig lön!)
Jag älskar att Florence Valentin, som mamma för övrigt trodde var en sångerska när jag berättade lyriskt om deras musik dagen efter, har blås, och att de som blåser är bandmedlemmar. Inte bara bihang. Som vissa andra i vissa andra band, som vi inte behöver nämna vid namn, men vi alltid kan titta på. (Så vänder sig salongen tvärt och stirrar på grabbarna från Borlänge, Mando Diao.)

Sedan måste jag erkänna att jag hatar att de inte spelar i stan igen på tusen år, förutom på Berns Fashion Rocks, vad nu det ska föreställa vara för något. Höstmode i juni. Tjofaderittanlej. Nu minns jag varför jag slutade prenumerera på Elle. Och varför buddhisterna skakar på huvudet över västerlänningarnas, eller vad man nu ska kalla oss, totala oförmåga att leva i nuet.
Spektaklet kostar för övrigt mer än jag med huvudet i behåll just nu skulle punga ut med. I vilket fall stoltserar man med den underbara åldersgränsen tjugo år. Alltså måste jag satsa stålarna och

A) Våldgästa en gång bekanta människor i Östersund, som kanske inte ens bor kvar
B) Hoppas att det var just i slutet utav juli mamma skulle jobba i Piteå, helst just den 25
C) Gömma mig i brorsans väska när han drar till P&L (alla utom jag och mina polers ska dit verkar det som)
D) Bli tjenis med en värmlänning eller norrman och dra till Arvika eller Øystese, var det nu ligger.
E) Hoppas att Skogsindustrierna är stora sponsorer av Trästocksfestivalen och att mor min kan fixa dit mig
F) Dra till Helsingborg och våldgästa min ingifta fasters syster
G) Sticka till Sävsjö, var det nu ligger
H) Kidnappa bandet och trolla fram en scen, schyst publik och...förutsättningar.

Tummen upp för moí.

I flykten undan Pixies, som inte var hälften så bra som jag förväntat mig, trillade jag och en till in i skivtältet, där vi till vår glädje upptäckte att det ovannämnda bandet från Haninge alldeles väldigt snart, eller nyss, skulle signera skivor. Fort som attan letade vi upp Pokerkväll i Vårbygård, till ett pris som passade plånboken finfint, och hittade den lilla kön. I sista sekund kom jag på att jag faktiskt hade något ganska vettigt att säga boysenbären och fick ur mig att de minsann hade varit grymma, verkligen, och att jag definitivt var ett nyblivet fan tackvare det. Så vitt jag kunde höra blev de glada, men eftersom jag har svårt att se människor när jag blir nervös har jag inget direkt minne av att någon av dem såg glad ut. Bara att någon hade ett ordentligt, rött skägg. Och att sångaren hade ett väldigt stort linne på sig. Tror jag. Jag minns inte heller vem av dem jag svarade Ja! Jag jobbar här då också, som volontär, när jag fick frågan om jag skulle vara där i morgon också. Och kanske borde jag ha insett att det kunde funnits en annan vits med frågan i fråga, än att vara trevlig, men gjorde jag inte då, och lika bra var nog det.


P.S. Markus Krunegård var inte heller dum. Men PUBLIKEN. Kom igen. Bara för att det regnar och är tio grader ute behöver man inte vara stel som en snögubbe. D.S.

Mellan dej och mej

Det var en gång en pojke, han var nog ganska glad. Han var väldigt sjuk. Han tyckte inte om ledsen musik, han tyckte inte om när det stack till i brösten för att musiken snuddat vid något ömtåligt. Han kunde inte riktigt lyssna på det ledsna, den ledsna. Han ville inte bli ledsen, men vem vill det? Han skulle nog inte ens hört att det här kunde göra en ledsen, bara uttråkad.

Jag har numera Spotify. Och alldeles nyss grävde jag fram Peter Lemarc. Mellan dej och mej är en underbar låt, lyssna på den, gör det. Kram.

Jag kan inte viska, mycket högre än så här
Jag kan inte visa dej, mera tydligt än så här
Så om du inte hör mej nu, om du inte vill förstå,
då får du aldrig nånsin höra alla ord som jag sparat,
tänkte viska i ditt öra bara tillfället dök upp

Mellan dej och mej, bara dej och mej

Money, money, money

must be funny, in a rich man's world.
Jamen, vafan. Nej, pengar är inte kul (om man inte har dom på fickan), nej jag är inte rik, och sist jag kollade var jag i alla fall kvinna.

Hittade nyss något så urtrevligt och göttans som en liten festival. Med The Federales, och Johnossi, och lite annat folk som jag inte direkt skulle göra fel i att kolla in. Typ Promoe. Nånstans i tjotaheiti utanför Bromma äger kalaset rum och går under namnet Katapultfestivalen. Tretton till nollfyra så något tal om nattbus blir det knappt. Härligt. Åh, vad peppad jag är på att se Federales igen, och på att tvinga varenda någorlunda vettig kotte jag känner att ge åtminstone deras myspace en chans. (Men jag är mycket opepp på att lägga upp min ekonomi för sommaren som garanterat kommer att spricka.)

Tjolahopp tjolahej, nu är skolan nästan så gott som faktiskt SLUT.


P.S. Det är the federales sångerska Julia som är på "rubrikbilden" i bloggen. D.S.

Head in the clouds, out of the blue

Jag kom bara på att det är förbannat sorgligt att vara pepp på en ny artist och se denne live och upptäcka att bakgrundssångaren har mer energi. Älskar Adiam Dymotts "Miss you", men jag blev riktigt besviken när hon var förband till Mando Diao på Annexet. Tyvärr. Men shit happens, och Head in the Clouds är en riktigt bra film.

Soo Sally Can Wait

Nu är det så att jag "aldrig" varit något fan av schlager, svensk Rix FM-musik och Idolvinnare, men det är inte fy skam att hoppa runt i matsalen med hela skolans treor och skrika Det gör oooont! till halsen blöder.

Jag hade kommit hem kvart över fem och sovit drygt tre timmar morgonen innan, släpat mig igenom en för lång dag. Fötterna var fortfarande i upplösningstillstånd efter natten innan och det var liksom inte tal om att pynta sig från topp till tå. Sminket fick sitta kvar och föttern bo i ett par tennisskor. Klänningen var... kanske lite för liten på vissa områden och bh:n ville inte hålla sig undan. Men vem fan orkar bry sig? Helt förutsättningslöst och med en önskan att få lägga sig och bara SOVA återvände jag till skolan. Och hade skitkul. Dansade, egentligen inte, min första tryckare sen mellanstadiet, till en såndär personlighetsfattig låt ingen riktigt kommer ihåg att de hört, inte jag i alla fall.
Men gubbskivor är inga studentskivor, och klockan tolv pip fick vi så vackert avlägsna oss från skolan.

Emmi den har körde oss hem. Med Oasis Don't Look Back in Anger dånande ut ur volvons öppna fönster tutade vi oss genom Jakan. Jag vill också ha körtkort tänkte jag och sjöng med.

Torrrrrt

Hängivenhet är inte min grej just nu. Orkar inte vara sprudlande fangirl, intensiv pluggis och stå på mig över sånt jag antagligen inte behöver vara sur över. Pallar inte nörda på en musiker, stil eller film, än mindre berätta om det. Pallar inte palla päron heller för den delen (det finns inga i träden). Pallar läsa Austen, plugga lagom, trösta folk och leta sims downloads till leda. Pallar en del ändå. Men hängivenhet är inte min grej just nu.

"Alla" tycker något...

... om svininfluensan? EU? Konservburkar? Nä.

De konservativa (musiknördarna) hatar den, eller åtminstone Beyoncé Knowles. De oallmänbildade, eller kanske bara de som håller sig till nuet, älskar det. Typ. Jag talar om Cadillac Records. Filmen i sig handlar inte så mycket om Etta James, som Knowles spelar, men en snabb sökning på youtube talar om att hon får rätt mycket uppmärsamhet ändå. Vissa säger att hon inte sjunger tillräckligt bra för att spela Etta, andra att hon suger som skådespelerska, vissa både och, många att de äääälskar hennes röst. Någon att håret är fult. Etta James hade också blonderat hår, snyggt eller inte.

Beyoncé, som är ett barn av sin tid, wailar väldigt mycket. Det som skulle kunna vara ett snyggt vibrato blir för mycket kan man säga, och helt fel för att spela en blues/soul-sångerska under 60-talet. På den tiden var wailandet ett inslag i sången, det fanns alltid med någonstans, men inte hela tiden.

Skådespeleri är väl inte riktigt lika mycket min grej, men jag har alltid tänkt att någon som kan spela roller som skiljer sig mycket från varandra, i personlighet tänker jag främst, kan inte vara en dålig skådespelare i alla fall. Självklart finns det många bra, som av någon sorglig anledning mest får roller som är likadana, men det hör inte riktigt hit. I filmen Dreamgirls, som även den handlar mycket om skivbolag, RnB-charts och Pop-charts och rasism, spelar Knowles en ganska svag kvinna, medan Etta James har hundra gånger mer krut och förhoppningsvis mer personlighet.
Jag tänker inte klaga på Beyoncé, framför allt eftersom jag inte sett filmen. Men jag har sett ett par klipp. Beyoncé spelar inte "sig själv", tack och lov, hon är nästan lite rolig häroch Adrien Brody (som Leonard Chess) är och ser så hjärtskärande olycklig ut att jag inte kan låta bli att älska honom, när "Etta" sjunger I´d Rather Go Blind. Men trots hundögonen och tårarna är jag fortfarande väldigt konservativ, ni bara får, får inte lyssna på ovanstående utan att lyssna på originalet! Jag tror många, många gånger mer på att Etta James hellre skulle bli blind än se honom lämna henne, fastän jag aldrig skulle kunna se mig själv i den sitsen (jo).

Summa summarum blir ändå den att divor, är divor, och inga lysande skådespelerskor, och att män med hundögon gör mig knäsvag och aningen omdömeslös.

Heartbeats

Lyssnar på Heartbeats med José Gonzales på repeat. Lysande låt, lysande framför, underbart. Lyssnade på den när jag var på väg hem, efter att ha lämnat ännu en liten bit av mitt hjärta i en småstad i Småland.

En sjuk känsla nu igen.

Tvåhundrasjuttiotvå. Eller varför inte Tvåhundraåttiofyra, eller hundrafemton för den delen. Det är många gånger, eller många personer. Visst, en fjärdedel kanske är förbitittande, som resulterat i att människan på andra sidan sin dator tänker att hon har bättre saker för sig.

Men tanken på att över hundra människor antagligen har läst dina ord är ganska mäktig.
För att inte säga sinnesjuk.

Det där årtiondet

mina föräldrar föddes under. Och sådär. När Martin Luther King Jr. blev mördad, och Kennedy han med och Kuba krisade och Vietnam krigade, studenter ockuperade och medborgarrättsrörelsen växte sig stor i USA. Och tjejer verkligen lärde sig vad det var att skrika över män med elgitarrer som rör sig, för sig och sjunger som gudar.

Jag skulle förberett en redovisning om rasmotsättningarna i USA under 1900-talet, vilket osökt fick mig in på sextitalet. Sen var det kört. Så nu har jag lagt all den där tiden på en spellista med Billboards Hot 100 från hela årtiondet. Det börjar med Elvis och slutar med Beatles, vilket i sig inte låter så spännande. Bara en låt med drottningen av soul (Aretha Franklin), så nej, det är inte särskilt spännande. Men härligt att lyssna på!


P.S. I boken jag läser, fortfarande, refererades det en gång till Paul McCartney's ögon, jag förstod i läsande stund inte alls. Nu har jag sett en inspelning av Hey Jude med mannen i fråga, nu förstår jag. Livsfarligt. Se den. D.S.

MANDO IMORN

Jag är superpepp! Har lyssnat på nya skivan nästan jämnt den senaste tiden. MEN. Jag är så dålig på detta med konserter. Jag har inget konsertvett så att säga. Jag är liten som få, men vill lik förbenat stå så långt fram jag bara orkar. Och vad händer om inte allt sånt som inte får hända, förutom att svimma och bli utburen eller bli ihjälklämd då. Den här gången går jag dessutom själv. Har inte tjatat med någon kompis som typ gillar Mando, men inte heller hittat någon "ny" kompis som gillar bandet. Tanken är att jag ska hjälpa till att dela ut flyers innan i alla fall, reklam för uniten etc. etc. Bannar mig själv för att jag var så seg med att gå med i uniten själv, ty jag får inte delta i soundchecken och m&g innan konserter eftersom jag inte varit med i någon "mission" än. Surt som citron.
Men herregud, här ska inte klagas, jag ska på KONSERT, och nya skivan äger, jag har förväntningar upp till taket, men typ inga på mig själv. Ska försöka dricka ordentligt med vatten och gå ut och allt vad det heter om jag mår dåligt, men känner jag mig själv rätt får de nog bära ut mig innan jag lämnar konserten innan den är slut.

Jag tänkte bara säga...

...att det är en rätt häftig känsla att prata om datorer inför mer än fyra personer av det motsatta könet, och märka att de lyssnar.

Planer

När jag i min ålders augusti sitter i ett hus med lagom höga hyllor för människor på en och en halv meter, och inte mycket mer, och inte vet vad jag ska göra med alla mina ihopsparade slantar. Då ska jag börja samla på både det ena och det andra och bygga ett litet museum/skjul på tomten. Typ skivomslag eller paljettklänningar från tjugitalet. Och så ska jag pladdra på till alla andras leda om hur fantastiska det ena exemplaret och det andra är, och proppa i mina barnbarn jitterbugg, eller åtminstone kanelbullar. Och förklara vad en skivspelare är, för de lär de väl inte se annat än på bild, kanske film från förra århundradet.
Vilket för dem ungefär skulle vara som om min mormor hade samlat på hattar från tiden då Jane Austens böcker utspelar sig. Jomen varför inte? '

Hur som helst vill jag ha en transistorradio från 60-talet att släpa till allehanda picknick i sommar.

Gör dig förtjänt av mitt skratt

En sen eloge till Joackim Zwahlen som spelade förra fredagen på Klubb Sockerdricka.

Vi virrade omkring, förstod att vi skulle till andra sidan gatan, gick förbi stället, hörde musik, såg genom springorna att det satt en massa folk därinne och trillade in. Iklädda klubbmundering och på partyhumör. En upplyst yta på typ två kvadrat med tillhörande musiker och bakgrund. UNF. Ungdomens Nykterhetsförbund. Det fnissades en del, förläget, hittades stolar och sattes ned längst bak. En yngling i gubbkeps och lockigt hår smet upp på scenen. Sen var det kört. Människan sjunger ju som en gud, och i mitt dåvarande tillstånd kunde jag inte göra annat att känna mig som att han dödade mig långsamt.

Applådera, låna nästduk av en ängel till kompis. Stappla ut och gå på krogen, misslyckat. Det blev ingen dans. Men tack hörru.

Sometimes when you think it's on, baby, it has turned off and gone

Min bror ser det som ett förfall när min musiksmak går längre och längre bakåt i tiden. Han skakar ofta på sitt lurviga emo-huvud.

Men det finns inget bättre än Bessie Smith när man är nybakad singel och vill ha så lite med det motsatta könet att göra. Om det funnits någon kvinna, som inte sjungit opera, som har en ordentlig röst är det väl hon. Och om det finns något som får mig att må bra när jag riskerar att bli ledsen är det blues. Pappas fel, säkert, han lyssnar oftast och mest på blues, lite nyare sådan, Howlin' Wolf och Muddy Waters,som är så nytt som från femti-, sextitalen. Pappa brukar säga att blues är bra när man är ledsen för att, ingen är så ledsen som sångaren tycks vara, men mest av allt för att musiken mer eller mindre genomsyras av en "Pick yourself up, and dust yourself off"-känsla.

Bessie Smith var Billie Holidays idol, och Billie var Janis Joplins förebild (stod det i alla fall i boken jag läser. Jack. Jack är nästan alkoholist och tar speed för att bli av med baksmällan. Jack förstår sig inte riktigt på kvinnor, och kvinnor förstår sig nog inte riktigt på honom. Stackars Jack. Ulf Lundell är en ond man som skapade dig.)

Men lyssna på Bessie och ta för all del en titt på Billie också. Lyssna helst på den här och den här med Bessie, mest egentligen för att det var det bästa jag hittade. Lyssna hellre på A Good Man is Hard to Find eller Me and My Gin. Och skulle du känna dig pepp på lite nyare ting, alltså Billie, snälla lyssna på den här och titta på hennes mimik under solona! Fullkomligt underbart, och skulle du ändå känna att du vill bli nedstämd och ledsen så kika på Love Me or Leave Me, den är inget att rekommendera till någon med kärleksroblem, men den är vacker.

Höögskola och påskägg

Tror inte jag käkat så många äggformade godisar någonsin, i hela mitt liv, under beloppet av en så kort tid. Tvi.
Trodde inte att högskolevalet skulle vara riktigt så tidskrävande och ångestfyllt heller för den delen. Men vilken erfarenhet har jag? Hade ETT alternativ när jag valde till gymnasiet. Och det gick ju lysande. Framgång felstavat typ. Är fortfarande inte riktigt klok på hur prioriteringen funkar, fattar absolut inte hur man kan bli struken från en sökt utbildning, mer än det att man inte har rätt behörighet....? Teknisk Fysik i kubik vart det i alla fall. Mina vänner skulle tänka indoktrinerad, min bror föraktar mig säkert och min föredetta förstår mig inte alls.

Lingvistik och fysik. Typ

• Ansökan öppnar stort och kraftfullt med Civilingengörsprogrammet Teknisk Fysik på den Kungliga Tekniska Högskolan
• Smyger sig mjukt över till Teknisk Fysik och Elektroteknik Internationell, Spanska på Linköpings tekniska högskola.
• Ganska plötsligt bryter den av mot något så galet som Samhällsbyggnad, men vilar ändå i den trygga jorden på Kungl. Tekniska Högskolan
• Tillbaka till kända toner går den nu, Teknisk Fysik i studentstaden Lund
• Men! Låt eder icke luras, ty här näst dyker vi ut på djupa vatten; Introduktionskurs i svensk och internationell politik, på halvfart, kväll. Vid min svans! Föräldrarna har närt en humanist vid sin barm... på Stockholms Universitet av alla ställen dessutom.
• Hädanefter är kaoset i publiken ett faktum, och det blir inte bättre av finalen som är Introduktion till lingvistik. SU. Sjuochenhalv poäng.

Det är en högst rörig och kluven, om än personlig föreställning. Skulle kompositören kunna vara en aningen scizofren, mån tro? Gränsen mellan galenskap och genialitet är hårfin.

Godkväll.

Rocken spelar ingen roll längre

Vad ska jag ta mig till beibäää (baby)?

Kan inte släppa basen eller den låga elguran, eller vad det nu är i herrn Krunegårds låt. Ekar om och om igen. Påminner om något äldre, säkert stulet, allt är ju typ det. Särskilt tuttifrutti (Tootie Frootie). Hatar ordet baby, och bäbis, bebis eller hur fan det nu stavas. Förstnämnda i låtar, särskilt i svenska, men Mackan är förlåten, och det andra, sistnämnda...liksom, jämnt. Ordet alltså. Bäbisar (som jag skulle vilja stava det) är i allmänhet är helt okej. Så vitt jag vet. Ska kanske satsa på att bli språkvetare ändå, och ändra Svenska Akademien, så att folk stavar fina substantiv till fina ord. Typ bäbisar. Bebis. Det måste varit en galen stockholmare som kommit på det.

Rocken
spelar ingen roll
längre


Vad
ska
jag
ta mig till beibä?

Dum-dom-dududu-dum-dom-du-dudu
Dum-dom-didudu-dum-dom-du-didididi

(Vad
ska
jag
ta mig till beibää~ää~ä?)

Brända skogen

Har absolut ingenting med musik att göra. Förutom det att jag gick och lyssnade på Hello Saferide när jag gick plötsligt kom på att det var en genialisk idé att gå genom skogen istället för att gå den korta, dammiga, asfalterade tråkvägen.












Körsbärskvisten är förvisso från parkeringen, men