Gipsnollan

Utan utsmyckningar, glädjerop, sorg eller finess. Jag har brutit armen. Överarmen precis ovanför armbågen. I tisdags tog jag emot mig med utsträckt högerarm vid fel tillfälle. Jag har inte lyssnat på musik sen dess, förutom i bilen påväg till inskrivningen, då hittade jag äntligen blandskivan "Pepp o sånt man blir glad av" som Rana brände till mig förra hösten (ja, jag tänker påstå att hösten har anlänt). Utan den hade jag antagligen vägrat skriva in mig i brist på tro, hopp och ork, fått en urusel höst och gud vet vad. Svininfluensan kanske. Men tydligen är det mest unga och friska som dör, så det hade inte gjort något? Det är tydligen första veckan som är värst, det är knappt fem dygn sedan jag låg i Stora Skuggan och snyftade fram i mobilen Mamma jag hat klantat mig, och det känns som en mindre evighet.

Imorgon ska S-kompisarna få klottra ner mitt gips, efter att jag förhoppningsvis tagit in viss information på en, förhoppningsvis två föreläsningar i Trigonometri och funktioner.

Some people think they're always right, others are quiet and uptight. Others might seem so nice-nice-nice, oh, inside they might feel sad and wrong

Jag lyssnade på The Strokes på väg till uppropet i måndags. Rana hade skickat Between Love and Hate, Someday, You Only Live Once och Whatever Happened till min mobil och fyllt mitt minneskort så tillika att jag inte knäppt mer än en handfull kort på Qlöshet, Öhset, Phaddern och Nøllan. The Strokes har aldrig hört till något känsloladdat ögonblick, psykologiskt maraton eller gatlopp. På sin höjd en musikvideo i svart och lysande turkos och svettiga klubbminuter. Kanske just därför var de perfekta för de där fyrtio minuterna av förvirring, oro, spänning, nervositet och skräckblandad (väldöljd) glädje. Om och om igen spelade jag, fyra låtar på fyrti minuter...ja det blir tio minuter per låt, alltså i snitt tre gånger per låt. Hah.

Jag har alltid varit lite dålig på det där med skolklasser, bestämda grupper och hierarkier som beror på allt från hormoner, storlek till intelligens och betyg. Än så länge har vi inte behövt spänna hjärnmusklerna på riktigt. Än så länge har inga andra än sponsrande företag bedömt och betygsatt oss, oss 100-120 nøllor. Vi har bara låtit känslorna och orden fara och flänga under påverkan av punchen, ölen, cidern, snapsen, vinet. Än så länge är allt fina fisken.

Filmiskt

Jag förbereder mig inför morgondagen, framtiden och allt det där med att... göra en spellista av en ickeexisterande film. En film som kritikerna utan tvekan skulle förkasta vid första anblick, vilt hävdande att det redan gjorts tillräckligt många såna filmer. Den är bara en timma lång, vad tror ni den skulle handla om?

California Dreamin'
Introt Bang Bang (My Baby Shot Me Down) - Nancy Sinatra

Ring of Fire - Johnny Cash
Come On (Let the Good Times Roll) - Jimi Hendrix
Please Read Me - Nina Simone
Ruby Tuesday - The Rolling Stones
Turn! Turn! Turn! - The Byrds
Piece of My Heart - Janis Joplin
The Times They Are A-Changin' - Bob Dylan
Sympathy For the Devil - The Rolling Stones
You Really Got Me - The Kinks
Happy Together - The Turtles
Lay Lay Lady Lay - The Byrds m.fl.
A Well Respected Man - The Kinks
The Backlash Blues - Nina Simone
Sweet Bitter Love (Demo) - Aretha Franklin
Come Back Baby - Aretha Franklin
Here Comes the Sun - Nina Simone

Eftertexterna California Dreamin' - The Mamas and the Papas

There's something in the way that she smiles Showers me clean from rust

Jag ska erkänna att jag knappt lyssnat på pojkarna från Borlänge på väldigt länge. Inte med någon stor glädje i alla fall. Jag skulle kunna analysera det i timtal, men det skulle ändå bara sluta med att jag skyller på mitt ex, så jag låter er slippa det. Men jag kan se tillbaka på de senaste tre åren och konstatera att det finns stunder som bara hade lämnat mig som en våt fläck, ett minne blott, hade det inte varit för dem. Och hade det inte varit för Rana hade jag inte fått in det i min tröga skalle lika bra. (Och hade det inte varit för hennes lillebror, MTV och inspelningsbara digitalboxar hade hon i sin tur......) Tack världen. Tack. Godnatt.

Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!

Ja, den har kommit nu och det är en fin känsla. Att sätta in pengar på sparkontot till exempel.

Jag kom hem från Glasgow igårkväll. De säljer fulare kläder och fler människor klär sig illa, samhällsklyftorna är antagligen större, men jag såg inte en enda kotlettfrilla, men flera röda fina skägg, och kiltar och säckpipeband. De river och bygger nytt om vartannat, måste ha ett nästintill obefintligt eller spritt språngande galet stadsplaneringskontor, äter blodpudding till frukost, har gigantiska affärer med bara trummor eller bara gitarrer. Det var vackert vill jag lova. Tunnelbanan går runt runt i en cirkel. Och skivaffärerna är fortfarande stora, fina och välmående med mänskliga priser.

Tre skivor och en film för £18 är helt okej tycker jag, så The Duchess, Vampire Weekend, Aretha Franklin och Belle and Sebastian slank ner i onsdags. Belle and Sebastian råkade förövrigt vara skotska, Glaswegian till och med. Och Tigermilk råkade liksom bara vara deras första skiva och helmysig. Ibland har jag känsla för feeling alltså.

Och ibland har jag känsla för dumma idéer. I det här fallet är den dumma idén att jag ska ge mig på att recensera. Tror jag i alla fall. Om mindre än fyrtioåtta timmar har jag upprop på Kungliga Tekniska Högskolan. Och mina erfarenheter av den typen av studier säger mig, tyvärr, att dagdriverier av den här varitanten etra kommer att gå i graven etra skjuta i höjden. Skulle det mot all nuvarande förmodan bli något recenserande får det helt enkelt inte vara i stil med den typen av musikrecensioner jag hittills läst i mina dar. På något vänster ska jag därför försöka skapa något nytt, radikalt men ändå vettigt. Arhem. Det återstår att se hur det går med det, det ska bli spännande.

Nu ska jag raida Akademibokhandeln på skolmaterial tillsammans med mamma och hennes 20% rabattkupong, innan Rana dimper ner på min trapp för att gräva ner sig i Mando Diao klockan två. Och skaffa e-legitimation. Och packa upp och klä på mig och. Jag vet inte ens var närmsta Akademibokhandel finns. Fan.

P.S. Lykke Li, Basshunter, Abba, BWO och Agnes fanns på HMW i Glasgow. D.S.

Om jag kunde det säga det med toner hade jag inte använt ord

Jag. Surpuppan. Envisast på jorden om att gå emot allt vad mina fördomar kallar folklighet. Folkligheternas folklighet är i det är avlånga landet Melodifestivalen. Därefter kommer Allsång på Skansen, som jag nog kanske sett på max tre gånger under hela mitt otroligt långa nittonåriga liv. Fram till i tisdags när jag spenderade mer eller mindre nio timmar på Solliden. Ahem. Har jag gått och blivit vansinnigt kär i Anders Lundin? Nej. Har jag gått och blivit utom mig galen av kärlek till en pojk med förkärlek till gamla godingar i stil med Säg det med toner och inte med ord...? Inte det heller. Var det möjligtvis kanske så att en herr Krunegård spelade på Solliden just den tisdagen? Jajamensan.

Först måste jag erkänna att det var riktigt roligt ändå. Men hade nog inte varit fullt så roligt om det inte varit för Markus Krunegård. Sen kan jag inte påstå att Björn Skifs var ett dåligt inslag heller, fastän han såg betydligt gladare ut första gången han fick köra igenom sina låtar än tredje. Och eftersom jag har snöat in på att snuttifiera och kalla pojkar, män och killar för gulliga och söta, måste jag få säga att Krunis var just söt. Han såg så förlägen ut när alla femtonåringarna jublade och skrek så fort han visade sig, mer eller mindre.