Soo Sally Can Wait

Nu är det så att jag "aldrig" varit något fan av schlager, svensk Rix FM-musik och Idolvinnare, men det är inte fy skam att hoppa runt i matsalen med hela skolans treor och skrika Det gör oooont! till halsen blöder.

Jag hade kommit hem kvart över fem och sovit drygt tre timmar morgonen innan, släpat mig igenom en för lång dag. Fötterna var fortfarande i upplösningstillstånd efter natten innan och det var liksom inte tal om att pynta sig från topp till tå. Sminket fick sitta kvar och föttern bo i ett par tennisskor. Klänningen var... kanske lite för liten på vissa områden och bh:n ville inte hålla sig undan. Men vem fan orkar bry sig? Helt förutsättningslöst och med en önskan att få lägga sig och bara SOVA återvände jag till skolan. Och hade skitkul. Dansade, egentligen inte, min första tryckare sen mellanstadiet, till en såndär personlighetsfattig låt ingen riktigt kommer ihåg att de hört, inte jag i alla fall.
Men gubbskivor är inga studentskivor, och klockan tolv pip fick vi så vackert avlägsna oss från skolan.

Emmi den har körde oss hem. Med Oasis Don't Look Back in Anger dånande ut ur volvons öppna fönster tutade vi oss genom Jakan. Jag vill också ha körtkort tänkte jag och sjöng med.

Torrrrrt

Hängivenhet är inte min grej just nu. Orkar inte vara sprudlande fangirl, intensiv pluggis och stå på mig över sånt jag antagligen inte behöver vara sur över. Pallar inte nörda på en musiker, stil eller film, än mindre berätta om det. Pallar inte palla päron heller för den delen (det finns inga i träden). Pallar läsa Austen, plugga lagom, trösta folk och leta sims downloads till leda. Pallar en del ändå. Men hängivenhet är inte min grej just nu.

"Alla" tycker något...

... om svininfluensan? EU? Konservburkar? Nä.

De konservativa (musiknördarna) hatar den, eller åtminstone Beyoncé Knowles. De oallmänbildade, eller kanske bara de som håller sig till nuet, älskar det. Typ. Jag talar om Cadillac Records. Filmen i sig handlar inte så mycket om Etta James, som Knowles spelar, men en snabb sökning på youtube talar om att hon får rätt mycket uppmärsamhet ändå. Vissa säger att hon inte sjunger tillräckligt bra för att spela Etta, andra att hon suger som skådespelerska, vissa både och, många att de äääälskar hennes röst. Någon att håret är fult. Etta James hade också blonderat hår, snyggt eller inte.

Beyoncé, som är ett barn av sin tid, wailar väldigt mycket. Det som skulle kunna vara ett snyggt vibrato blir för mycket kan man säga, och helt fel för att spela en blues/soul-sångerska under 60-talet. På den tiden var wailandet ett inslag i sången, det fanns alltid med någonstans, men inte hela tiden.

Skådespeleri är väl inte riktigt lika mycket min grej, men jag har alltid tänkt att någon som kan spela roller som skiljer sig mycket från varandra, i personlighet tänker jag främst, kan inte vara en dålig skådespelare i alla fall. Självklart finns det många bra, som av någon sorglig anledning mest får roller som är likadana, men det hör inte riktigt hit. I filmen Dreamgirls, som även den handlar mycket om skivbolag, RnB-charts och Pop-charts och rasism, spelar Knowles en ganska svag kvinna, medan Etta James har hundra gånger mer krut och förhoppningsvis mer personlighet.
Jag tänker inte klaga på Beyoncé, framför allt eftersom jag inte sett filmen. Men jag har sett ett par klipp. Beyoncé spelar inte "sig själv", tack och lov, hon är nästan lite rolig häroch Adrien Brody (som Leonard Chess) är och ser så hjärtskärande olycklig ut att jag inte kan låta bli att älska honom, när "Etta" sjunger I´d Rather Go Blind. Men trots hundögonen och tårarna är jag fortfarande väldigt konservativ, ni bara får, får inte lyssna på ovanstående utan att lyssna på originalet! Jag tror många, många gånger mer på att Etta James hellre skulle bli blind än se honom lämna henne, fastän jag aldrig skulle kunna se mig själv i den sitsen (jo).

Summa summarum blir ändå den att divor, är divor, och inga lysande skådespelerskor, och att män med hundögon gör mig knäsvag och aningen omdömeslös.

Heartbeats

Lyssnar på Heartbeats med José Gonzales på repeat. Lysande låt, lysande framför, underbart. Lyssnade på den när jag var på väg hem, efter att ha lämnat ännu en liten bit av mitt hjärta i en småstad i Småland.

En sjuk känsla nu igen.

Tvåhundrasjuttiotvå. Eller varför inte Tvåhundraåttiofyra, eller hundrafemton för den delen. Det är många gånger, eller många personer. Visst, en fjärdedel kanske är förbitittande, som resulterat i att människan på andra sidan sin dator tänker att hon har bättre saker för sig.

Men tanken på att över hundra människor antagligen har läst dina ord är ganska mäktig.
För att inte säga sinnesjuk.