Det finns en serie förstår ni. En alldeles lysande serie. Den handlar om fyra människor. De är så förbannat olika så det går inte. Ena halvan, de två första avsnitten, utspelar sig på sextiotalet. I Sverige hör och häpna. Filmad, finansierad och skriven av svenskar. (Nu ljuger hon tänker du)
Det är min favorittid. Kan man säga. Det är en massa favoritmusik, och favoritskådespelare. (Den ena kvinnliga huvudrollsinnehavaren gjorde det värt besväret att se Arn-filmen, fastän hon bara har en mindre biroll.) Det är politik. Det är kärlek. Och en del droger. Det är Upp till kamp. Och det är en alldeles underbar låt som tog mig från bottnens botten alldeles nyss, trots att scenen den förekommer i i serien är hjärtskärande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar