Jag har heller aldrig riktigt gillat ny musik med en old school touch. Christina Aguilera gjorde ett fantastiskt jobb med Back to Basics. Amy Winehouse är cool och Duffy. Paloma Faith. Det är jättefint, men det fastnar inte. Det ligger inte i min tid. Kanske i Stockholm, London eller New York. Men i Dorisland ligger det fel. Amanda Jenssen är även hon en brutta ovanstående beskrivning. Hon är jätteduktig, fantastisk för att ha ett ursprung i Idol, men det fastnar inte, inte helt och hållet i alla fall. Nu kanske ni tror att jag ska berätta om hennes nya, Happyland, den har ju trots allt referenser till en av mina favoritepoker, men då tror ni fel.
Fröken Amanda gjorde en jullåt förra året, och den är rent knark. Första sekunderna, för att låta som en recensent, för tankarna till Leonard Cohens Hallelujah och Where the Wild Roses Grow med Nick Cave och Kylie Minogue. Fråga mig inte hur, lyssna istället, för efter de första sekunderna är du någon helt annanstans. Det är inte jul. Det är nästan Elvis-Presley-oh-so-lonely-with-out-you-Jul, och går att lyssna på även under årstider när julefriden inte önskar infinna sig. Då ska man lyssna på Cornelis Jultometen är faktiskt Död, om ni frågar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar