Dubbellycka

AH.

Jag är en sån där som har en allra bästaste, bästa kompis, som ingen kan komma förbi. Som ingen kan klå. Min allra bästaste, bästa kompis heter Sara. Hon bor lite långt bort nu bara. Vi hörs alldeles för sällan, och det är allmänt dåligt på den fronten, men vi har alltid lika roligt när vi väl hörs och ses.

I över en vecka nu har jag gått och grunnat; vem, VEM, vem av alla människor jag känner skulle kunna tänkas vilja gå på en konsert med Mando Diao på onsdag? Finns det över huvudtaget någon. Dagens fysiklektion gick till stor del åt till att bussa gigantiska hundögon på en killkompis, SNÄÄLLLA? Gå med mig på Mando..! Men ingen, ingen, ingen ville, kunde eller hade lust att lägga sina restrerande slantar på det. När jag kom hem hade jag så gott som gett upp. Det var ingen idé, det kändes knappt roligt med nya skivan som släpps på fredag.

Men vem är det då inte som ringer när jag precis slagit ihop matteboken? Jo, Sara!
Sara är hemma på sportlov, Sveriges tidigaste sportlov. Hela veckan är hon ledig, och vi pratar och pratar. Vi ska hitta på något säger vi. En klocka ringer.
Du, det skulle inte möjligtvis vara så... Mando spelar...Vad gör du på onsdag? Förresten hur har du det med pengar, 150 spänn typ...skulle du vilja gå på Mando med mig? Ett strålande solskens-JA! Det vore ju skitkul, ju. Och det är inga problem med pengar. Var är det någonstans, när? Planer ska göras, saker förklaras och göras upp. Men det går fort, inga problem. Nu är vi över på Austen, Cranford och England. Vilken skildring av Pride & Prejudice är sämst, bäst? Joe Wright är underbar, och jag har blivit dålig på svenska igen, hittar inte orden, tar det på engelska istället. Får skäll av mamma, borde plugga matte.


Dubbellycka.