Freeedome, freedome, freedooooome. (På facebook?)

Det har varit en helg av svaghet; jag har sjungit karaoke och skaffat facebook. Facebook var nog det värsta, jag trodde inte att folk skulle MÄRKA att jag trillat dit bara sådär. För många mejl, vänförfrågningar etc. Från folk jag inte känner längre, bara. HUR?

Eftersom VARFÖR? är en mer berättigad, och lättbesvarad fråga tar jag itu med den istället.
Mando Diao, mina älsklingar, släpper ny skiva mycket mycket snart. Och de lottar ut biljetter till en spelning som äger rum mycket mycket snart. Om nio futtiga dagar faktiskt. Popcirkus, debaser, svt2. You name it, och jag vill dit. Men för att vinna måste man vara medlem på facebook, medlem i Mandos fanclub på facebook (som jag ännu inte hittat), posta en bild i sitt galleri eller något i den stilen. Och SJÄLVKLART skriva en motivering till varför just jag ska få TVÅ biljetter till Popcirkus. Varför jag? Hm. Det enda jag kan komma på att jag av någon anledning bara har en kompis som är ett Mando-fan (och en som tycker om dem, men inte kan jag dra med dig på varenda Mando-påhitt inom 10 mils radie heller?) och hon bor i Valencia, Spanien. Liiite långt. Alltså skulle jag vilja ha två biljetter för att... trumvirvel... kunna ädelt muta ett för mig okänt Mando-fan att bli min kompis, eller muta en kompis att bli ett Mando-fan. För en kväll. Woho. Jag vinner nog inte. Och jag är nu fast med huvudet i hissdörren till facebook, fast besluten att inte läsa mejlen på ett par dagar.

Karaoken har inte givit mig hälften så många bekymmer som ovanstående. Jag tror att jag impat en smuula på pojkvännens kompisar, eller i alla fall öns "fritidsledare", genom att ha sjungit Aretha Franklins Think(här i filmversion fr. Blues Brothers). Helt själv. Hemma hos främlingar, bland främlingar. Med mycket lite alkohol i blodet.
Åhåjaja. Men något lite ädelt finns det allt i de är tidigare så kallade misstagen; de gick under den bra musikens tecken. HAH.