Fullkomligt menlingslös

Känns det här bloggen just nu.
Tänkte bara tala om att jag hörde en låt på radion igår, den var egentligen inge vidare.
Men när någon sjunger För vem orkar gå på Stureplan och kamma håret hela dan? kan jag inte låta bli att le.

Hade velat skriva om hur min mamma och Rick Springfield hänger ihop förut, men det blev pretantiöst och jobbigt. Fast nu när jag skaffat pretto-brillor från Butterix, som gått sönder efter mindre än 24 timmar, kanske jag kan 1) erkänna att jag är en pretentiös skit oftare än jag önskar eller 2) lämna prettot bakom mig. Jag vet inte riktigt.

Men för alla er, som liksom jag till för ett par veckor sedan, inte vet vem Rick Springfield kan jag glatt tala om att han är en kis som var ung och lite lagom hipp och ball på det tidiga 80-talet. När morsan min gick tredje året på gymnasiet, som jag gör nu. Han gjorde en film, och släppte en skiva till den som står nere i vårt vardagsrum. Den här eminenta skivan innehåller sedan ett antal låtar, varav bland andra Love Somebody. Som helt enkelt går ut på att tala om för lyssnaren att denne måste älska någon. Tjoho! Tänker du, ironiskt och ointresserat. Skulle jag också tänkt.
Men det fina med den här 80-talsdängan är att min mamma liksom såg ung ut, för att inte säga blev ung på nytt, i en minut i alla fall, innan hon kom på att det är hennes dotter som är 18 bast och inte hon, och att hon stod i sitt vardagsrum med stora fönstret, i det röda radhuset. Ingen annanstans. Men den där minuten kommer jag aldrig glömma.