Håkan

Så om han viskar, hur mycket han älskar dig
Pay no mind för ingen kan vilja ha dig mer än mig
Och akta dig för människor, för människor gör en illa om dom kan
Och var försiktig du har mitt liv i din hand

Första studentskivan avklarad. Masken kliade och gjorde mig närsynt. Helt ärligt; musiken sög i största allmänhet; men inte hälften så mycket som dj:n som inte kunde sin utrustning; och han sög inte en tusendel så mycket som vädret gör just nu; det är sol. Det enda som saknas är att det skulle gå och bli varmt. Typ tjugofem jävla plusgrader, fuktigt och vindstilla. Då skulle jag nog hoppa i plurret och inte komma upp eller nåt. Alternativt låsa in mig i källaren. Men det är nog lugnt; det är fortfarande ganska så skitkallt.

Hååkan! Sa jag precis innan jag skulle sätta foten utanför klubben. Vaaa? Vadå. Dom spelar Håkan! Helvete, det är typiskt det. Vem e Håkan? HÅKAN HELLSTRÖM!!(?) Ja? Kom igen Lena, du har väl HÖÖRT den? Jaaa, jamen säg det då. Och så var det inte mer med det. Förutom Paul Simon som alla utom jag hatade (och så Grease-medleyt) så spelades kvällens enda bra låt när vi gick därifrån.

Men nu gräver ner mig i nån jävla samlingsskiva med allt herr Hellström inte fick in på sina ordinarie skivor, typ allting är lika förtvivlat. Såklart. Jag känner mig hemma. Allt som saknas är höst. Allting är kaos. Det har varit alldeles för mycket på sistone. Ja, vi är ju i alla fall överens om det. Puss.