Jag var inget popsnöre, hade ingen låtsasidentitet förutom den att inte vara som "alla andra", och ofrivilligt stämplad pluggis och duktig flicka. Jag lyssnade på P3 och diggade Kooks och trodde att det var samma som Jack Peñate eftersom jag inte visste att någon av dem fanns. Bara musiken och den var ljuset i tillvaron när skolan skulle börja och sommaren höll sig kvar som viskningar i solglimtar och envist blommande rosor. Jag skulle fylla sjutton och hade åldersnoja; året därpå skulle jag fylla arton! Åren hade börjat passera allt för snabbt. Dagarna till veckor och veckorna till... ja allt det där. Well uh oh, oh I love her because she moves in her own way Well uh oh, oh she came to my show just to hear about my day var de finaste textraderna på radion och ett av mina större problem var att jag alltid varit singel, trots att jag envist hävdade att just det aldrig varit något problem, och sedan var det ju det här med ålder. Den som vore arton ändå, och kunde gå till Debaser och lyssna på Miss Li på juldagen eller Salem al Fakir, åh och dansa. Musiköron och fötter skrek efter en spolknapp medan hjärnan febrilt letade efter paus.
Igår fick jag reda på att jag kommit in på högskolan, på rätt program och allt det där. Idag sitter jag och lyssnar på Kooks och Jack Peñate och väntar på att ingemanstiden ska ta slut och sparka mig in i det som är resten av mitt liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar