Peace & Love

Jag kom dit till slut! Trots felplanering och pengabrist och... fast jag var ju inte riktigt där, heller, inte ens litegranna som på WTAI. Men jag var på plats. Jag visiterade berusade besökare påväg in till campingen mellan halv tio och halv tre fredag kväll. Och befann mig vid Utopia mellan två på dagen och fyra morgonen under lördagen/söndagen. Sofie Zelmani; sorgligt liten och tam publik. Kanske lite för finstämt för min smak, säkert supermysigt hemma på stereon. Anna Ternheim; stekhett och inte lika het publik. Mysigt. Men smått sömnigt. Moneybrother var en ren njutning, trots det att jag stod med ryggen mot scenen hela tiden och var koncentrerad på att vattna publiken! Låtarna var underbara att höra live, och maken till bra mellansnack har jag då aldrig hört. Gjorde annars observationen att mannen som spelar trumpet i Florence Valentin, också gör det i Moneybrother.
Lasse kom i alla fall en timma senare. Något segare, men den fina publiken verkade helnöjd i alla fall. Hade nöjet att se dagens bästa dansare; två ungar i tioårsåldern som shakeade på som om ingen morgondag fanns. Håkan var arbetsmässigt mer kaotiskt, kanske väldigt för ovana lilla jag. Bar vatten till det tog slut. Publiken var smått tokig, dansade, trängdes, klämdes, svettades och skrek; tänk er att alla de här människorna ropar "HÅKAN, HÅKAN, HÅKAN!" så länge att mannen ifråga helt enkelt får avbryta sitt lilla mellansnack och bara titta. Titta på alla de människorna med sina händer över huvudet, klappande i takt, ropande "HÅKAN, HÅKAN, HÅKAN!". Det var en av de mäktigaste sakerna jag sett, samtidigt som jag sprang fram och tillbaka med vatten, vatten och mer vatten. Jag undrar hur det var uppe på scenen.
Det skulle vara kul att se Håkan Hellström live, som publik, gäst, besökare, kalla det vad du vill, någon gång. Men först ska jag lyssna på honom. Och Moneybrother. Och Florence Valentin. Och och och. Tacka vet jag musik i alla fall.