Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar dig

Jag hatar SvD:s nya layout, ser ut som om en trettioåriga mediamänniska försökt piffa upp sin plastiga acne-vardag med hjälp av paletten och fontväljaren i Publisher. Men i morse verkade kulturen ha glömt bort den nya garderoben och hoppat i förra säsongens skjorta av ren måndagströtthet. Och så passade den på att trycka en gräddpastej i nyllet på alla som inte hörde till de 14500 som var på Grönan i fredags för att inte åka berg-och-dalbana. Håkan Hellström var där, och det måste varit magiskt. Jag menar historiskt magiskt, eller historiskt omagiskt eftersom SvD behagade skriva om musik med mer än nostalgi, med så mycket som liv i språket.

Jag bestämde mig redan den 28 juni någon gång mitt i natten och kaoset att jag skulle se Hellström på riktigt, och en vecka senare att det skulle vara på Grönan nu i höst. Nu vet jag att ödets ironi och jävelsksap, kalla det vad du vill, bestämde att jag skulle bryta armen under mottagningen, munta min första kontrollskrivning på kth inför en norrman som bryter på svenska, eller tvärtom och att sista halvåret under 2000-talets första decennium skulle bli konsertfritt sånär som på Florence Valentin.

Jag kan inte låta bli att tänka att allt som händer om ungefär fyra månader och framåt i musiken kommer räknas till en annan tid, 10-talet. Jag var påväg att säga något om Julian Casablancas, Håkan Hellström, Broder Daniel och The Strokes, men lägger ner det eftersom jag egentligen inte vet något om dem. Så jag lägger mig och skyller på att vänsterhanden utan högerhanden är för långsam för min hjärna.