Om jag kunde det säga det med toner hade jag inte använt ord

Jag. Surpuppan. Envisast på jorden om att gå emot allt vad mina fördomar kallar folklighet. Folkligheternas folklighet är i det är avlånga landet Melodifestivalen. Därefter kommer Allsång på Skansen, som jag nog kanske sett på max tre gånger under hela mitt otroligt långa nittonåriga liv. Fram till i tisdags när jag spenderade mer eller mindre nio timmar på Solliden. Ahem. Har jag gått och blivit vansinnigt kär i Anders Lundin? Nej. Har jag gått och blivit utom mig galen av kärlek till en pojk med förkärlek till gamla godingar i stil med Säg det med toner och inte med ord...? Inte det heller. Var det möjligtvis kanske så att en herr Krunegård spelade på Solliden just den tisdagen? Jajamensan.

Först måste jag erkänna att det var riktigt roligt ändå. Men hade nog inte varit fullt så roligt om det inte varit för Markus Krunegård. Sen kan jag inte påstå att Björn Skifs var ett dåligt inslag heller, fastän han såg betydligt gladare ut första gången han fick köra igenom sina låtar än tredje. Och eftersom jag har snöat in på att snuttifiera och kalla pojkar, män och killar för gulliga och söta, måste jag få säga att Krunis var just söt. Han såg så förlägen ut när alla femtonåringarna jublade och skrek så fort han visade sig, mer eller mindre.