Utan utsmyckningar, glädjerop, sorg eller finess. Jag har brutit armen. Överarmen precis ovanför armbågen. I tisdags tog jag emot mig med utsträckt högerarm vid fel tillfälle. Jag har inte lyssnat på musik sen dess, förutom i bilen påväg till inskrivningen, då hittade jag äntligen blandskivan "Pepp o sånt man blir glad av" som Rana brände till mig förra hösten (ja, jag tänker påstå att hösten har anlänt). Utan den hade jag antagligen vägrat skriva in mig i brist på tro, hopp och ork, fått en urusel höst och gud vet vad. Svininfluensan kanske. Men tydligen är det mest unga och friska som dör, så det hade inte gjort något? Det är tydligen första veckan som är värst, det är knappt fem dygn sedan jag låg i Stora Skuggan och snyftade fram i mobilen Mamma jag hat klantat mig, och det känns som en mindre evighet.
Imorgon ska S-kompisarna få klottra ner mitt gips, efter att jag förhoppningsvis tagit in viss information på en, förhoppningsvis två föreläsningar i Trigonometri och funktioner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar