Jag lyssnade på The Strokes på väg till uppropet i måndags. Rana hade skickat Between Love and Hate, Someday, You Only Live Once och Whatever Happened till min mobil och fyllt mitt minneskort så tillika att jag inte knäppt mer än en handfull kort på Qlöshet, Öhset, Phaddern och Nøllan. The Strokes har aldrig hört till något känsloladdat ögonblick, psykologiskt maraton eller gatlopp. På sin höjd en musikvideo i svart och lysande turkos och svettiga klubbminuter. Kanske just därför var de perfekta för de där fyrtio minuterna av förvirring, oro, spänning, nervositet och skräckblandad (väldöljd) glädje. Om och om igen spelade jag, fyra låtar på fyrti minuter...ja det blir tio minuter per låt, alltså i snitt tre gånger per låt. Hah.
Jag har alltid varit lite dålig på det där med skolklasser, bestämda grupper och hierarkier som beror på allt från hormoner, storlek till intelligens och betyg. Än så länge har vi inte behövt spänna hjärnmusklerna på riktigt. Än så länge har inga andra än sponsrande företag bedömt och betygsatt oss, oss 100-120 nøllor. Vi har bara låtit känslorna och orden fara och flänga under påverkan av punchen, ölen, cidern, snapsen, vinet. Än så länge är allt fina fisken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar