Man kan säga hur jävla mycket man vill om det här årtiondet, men det enda som är riktigt säkert är att det kommer ha varit blottarens årtionde.
Det är många som känner sig manade att visa upp sina hjärtan på allmän plats.
Nöjesguiden propsade på att det var autenticitetens tid, att vi bedrivit en ständig jakt på något äkta. Jajamensan, fattas bara, säger jag då. Det var vad min högstadietid gick ut på, att hitta det egna, sanna och riktiga. Det som var jag, och ingen annan. Samtidigt som jag törstade efter likasinnade. Det har kanske inte med saken att göra, men det var halva mitt 00-tal. Under den andra halvan har jag bloggat, till och från. 2007, halva 2008 och hela 2009 i alla fall. Hade det inte varit för Ranabanan hade jag nog aldrig börjat. Sedan 2006 har begärt tillång till människors yttersta och innersta via en URL.
Här slutar jag. Jag är förkyld och till synes aningen styrd, för att inte störd av förändringar i bloggosfären. Närmare bestämt här. När hon slutar, slutar jag verkar det som.
Jag ska äta middag hemma hos henne ikväll, det kommer att bli oförglömligt, och lika tråkig har jag för avsikt att vara efter det. Bette Davis gånger tre och en löjlig önskan om ett manligt sällskap med samma entusiasm för filmerna som jag har. Jag lämnar snart efter mig fyra 404 Not Found i hopp om att mitt 10-tal ska vara med mer privatliv, mindre uteliv, och mer eget liv.
Mitt sista musiktips till dig är ett soundtrack. Frågar du mig är Dario Marianelli, Keira Knightley och Joe Wright ett bra recept för film. Marinelli är hjärnan bakom musiken i både Atonement och Pride & Prejudice. Vissa tycker illa om filmen, men musiken kan väl knappast någon tycka illa om? Jag säger adjö med en fråga. Här slutar jag.
Det är många som känner sig manade att visa upp sina hjärtan på allmän plats.
Nöjesguiden propsade på att det var autenticitetens tid, att vi bedrivit en ständig jakt på något äkta. Jajamensan, fattas bara, säger jag då. Det var vad min högstadietid gick ut på, att hitta det egna, sanna och riktiga. Det som var jag, och ingen annan. Samtidigt som jag törstade efter likasinnade. Det har kanske inte med saken att göra, men det var halva mitt 00-tal. Under den andra halvan har jag bloggat, till och från. 2007, halva 2008 och hela 2009 i alla fall. Hade det inte varit för Ranabanan hade jag nog aldrig börjat. Sedan 2006 har begärt tillång till människors yttersta och innersta via en URL.
Här slutar jag. Jag är förkyld och till synes aningen styrd, för att inte störd av förändringar i bloggosfären. Närmare bestämt här. När hon slutar, slutar jag verkar det som.
Jag ska äta middag hemma hos henne ikväll, det kommer att bli oförglömligt, och lika tråkig har jag för avsikt att vara efter det. Bette Davis gånger tre och en löjlig önskan om ett manligt sällskap med samma entusiasm för filmerna som jag har. Jag lämnar snart efter mig fyra 404 Not Found i hopp om att mitt 10-tal ska vara med mer privatliv, mindre uteliv, och mer eget liv.
Mitt sista musiktips till dig är ett soundtrack. Frågar du mig är Dario Marianelli, Keira Knightley och Joe Wright ett bra recept för film. Marinelli är hjärnan bakom musiken i både Atonement och Pride & Prejudice. Vissa tycker illa om filmen, men musiken kan väl knappast någon tycka illa om? Jag säger adjö med en fråga. Här slutar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar